bloggandehanna

Jag fortsätter att skriva om social fobi genom att utgå ifrån kommentaren som jag fick på föregående inlägg.

"hm...för att bli sedd måste man låta sig bli sedd? Sackaios kom ner ur trädet, idag vill jag gästa ditt hus"....typ...?

I detta att vara älskad av andra människor finns också ständigt en rädsla för att man en dag inte ska vara älskad längre? Att kärleken kan ta slut, man kan bli lämnad, övergiven osv? MEN utan att ta den risken vågar vi inte ens låta någon se oss, lära känna oss och älska oss....och så jagar vi i själva verket bort oss själva från det vi mest av allt längtar efter, vi springer ifrån det vi vill till??"

Klockren kommentar! Visst är det så. Social fobi innebär just det att man är rädd för att bli granskad av andra människor och bli negativt bedömd och i slutändan bli avvisad. Detta gör att man hela tiden (i stort sett), eller i specifika situationer, tänker överdrivet mycket på hur man kan tänkas framstå i andra människors ögon. Denna självfokusering gör att man ofta känner sig extremt iakktagen. Som en foljd av det försöker man göra så lite väsen av sig som möjligt, att bli osynlig. Man vill inte dra uppmärksamhet till sig.

Det blir alltså en paradox. Det man mest av allt längtar efter är att bli sedd och älskad. Denna längtan leder till en rädsla för att bli avvisad, vilket leder till att man försöker göra sig mer eller mindre osynlig. Man vill bli sedd, men försöker att inte synas.

Detta beskrivs bra genom ett citat (som jag har återgivit i ett tidigare inlägg) ur Göran Larssons bok Skamfilad:
"Samtidigt signalerar hon omedvetet till omgivningen att hon vill vara ifred. Det är som hon höll upp en skylt gentemot omgivningen. På hennes sida skylten står det: "Jag längtar, kom hit." På den andra sidan står det: "Dra åt skogen, gå härifrån." Problemet för en sådan försvinnare är att hon tror att budskapet ser likadant ut på båda sidor skylten."

När man har social fobi är man alltså, som sagt (precis som många andra människor) rädd för att bli avvisad. När man då försöker göra sig osynlig så ser andra människor kanske heller inte en, eller, åtminstone, väljer de kanske ofta att inte ta kontakt. Då är det lätt hänt att personen med social fobi känner att hon/han får sina farhågor bekräftade. Det blir som en självuppfyllande profetia.

En viktig fråga är vad man ska göra åt detta missförstånd.

Frågor på det? :)