bloggandehanna

Tänka sig! Redan nu kommer ytterligare ett inlägg från mig. Hur ska detta sluta?! Det är lika bra att smida medan järnet är varmt, som man brukar säga. Plötsligt känner jag mig så inspirerad och jag är lite förvånad själv, för det var ett ganska bra tag sedan jag kände så här. I vilket fall som helst; jag har lite tankar som jag tänkte dela med mig av och förmhoppningsvis få lite respons på.

Kan det vara så att vi tror att människor tänker på ett visst sätt om oss, men att vi har fel? Visst har man ändå hört ganska många gånger att man inte ska bry sig om vad andra människor tänker. Kanske är den uppmaningen delvis lite felformulerad. Kanske är det nämligen så att vi inte vet vad andra människor tycker och tänker om oss. Kanske är det istället där vi bör börja. Om vi blir mer medvetna om att vi inte har så stora kunskaper om vad andra människor tänker om oss så behöver vi kanske inte ens försöka övertyga oss själva om att inte bry oss, eftersom vi ju inte ens vet vad det är vi inte bör bry oss om. Ofta går nog vi (åtminstone jag) omkring i olika villfarelser om vad människor tror, tänker och vet om oss. Jag tror att dessa mentala utgångspunkter ofta har en stor påverkan på hur vi tolkar vår tillvaro och hur vi agerar i olika situationer utifrån denna tolkning. Om nu dessa utgångspunkter då inte har så mycket med verkligheten att göra så kan det bli ganska tokigt.

Själv blev jag varse senast igår att någonting som jag såg som självklart inte var så självklart. En viss information om mig själv som jag trodde liksom kännetecknade mig visade sig istället komma som en förvånande nyhet för en annan människa när jag berätta hur det låg till. Denna nyhet, uppenbarligen, som jag några veckor tidigare hade berättat om var något som jag istället hade trott var allmän kunskap, detta eftersom jag trodde att mina tankar om mig själv och mina tankar om andras tankar om mig själv var sanning. Jag är nog mer postmodern än vad jag vill tro, åtminstone vad det gäller mitt eget liv i förhållande till andras. I skolan har vi läst om hur postmodernismen kännetecknas av att en sanning är en sanning just för att jag tror att det är en sanning, för att jag ser det som en sanning för mig. Sanningen blir alltså relativ - någonting som jag själv bestämmer är sanning. Detta har jag tyckt varit så löjligt, eftersom en sanning per definition är själva motsatsen till relativitet. En sanning är bara en sanning om den faktiskt stämmer överens med verkligheten. Därför kan jag inte utan att bli lite irriterad på mig själv när jag gör min egen "sanning" till något som ska vara en "sanning" för alla, när så inte är fallet.

Jag funderar på vad som skulle hända om vi människor skulle sluta att bestämma vad andra människor tänker, liksom, som man brukar säga, vi ibland lägger orden i andras munnar. Just med tankar blir det ju dock en skillnad eftersom personen vars tankar vi tror oss har information om, inte kan rätta oss, eftersom vi ofta behåller det för oss själva. Så länge jag tillåter mig själv att tro att andra människor tänker på ett visst sätt om mig så tror jag det, utan att någon annan människa kan göra så mycket åt det. Är inte det egentligen orättvist både mot mig själv och mot andra, om jag låter mina egna tankar också forma mina tankar om vad andra människor tänker? Istället är det väl bättre att låta människor tänka vad de vill om en och lyssna på och tro på det som människor säger att de tänker om en, när de yppar det?

Vilken befrielse det skulle vara för oss människor om vi inte bara slutar tänka så mycket på vad andra människor tänker om oss (vilket vi ofta inte kan veta så mycket om) och dessutom slutar upp med att skapa egna "sanningar" som vi utgår ifrån?!

Vad tänker du om detta? Är vi människor för snabba med att skapa egna relativa "sanningar"? Kommentera gärna! Jag vill gärna läsa just dina tankar, eftersom jag ju faktiskt inte vet vad just du tänker om saker och ting! :)