Betydligt obetydligt
Även en liten syl är ändamålsenlig. Och kan göra ett hål. Ett hål är ett hål oavsett storlek. Och den minsta sylen är mest vass.
Även obetydliga händelser kan befria betydliga känslor.
Min bror brukar skratta åt mig när jag säger det. Var känner du det denna gången; är det i magen eller i armen eller i...? Men visst kan man känna musik i kroppen? Med fysiska sensationer, som det så fint heter. Sensationer. Sensationellt!
En del musik känner jag i huvudet - en glädjekick! Eller i bröstet - som att tappa andan och häpna över tyngden i musiken, i budskapet. Den tunga, djupa basgången gör sig påmind i magtrakten och glider ivrigt upp mot skulderbladen. Ibland liksom vrider sig tarmarna av obehag, av hemlängtan, av längtan och sorg. En liten melodislinga, en kort textrad och minnet ser sin flyktväg. Fast känslan flyr egentligen inte, förresten; den flyttar nog hem.
Musik ger mig oftast harmoniska känslor. Ibland känslor av sorg och saknad, men inbäddat i bomull och omsorg.
Små, sylvassa händelser känns annorlunda. Inte alltid så harmoniska.
Jag vet att det inte har med mig att göra. En del känner mig inte ens och det är helt i sin ordning. Vi kanske aldrig förut har träffats och kommer så aldrig mer göra. Men ändå. Så obetydliga händelser. Betydlig känsla. Att ni fick gå före mig i kön utan förklaring. Eller att ni tog en stol från mitt bord. Att du anmärkte på var jag ställde bilen. Pang! Ballongen sprack, hur liten och obetydlig sylen än var. Jag som ändå hade försökt sätta dit en tejp, ett plåster. Löjligt. Egentligen.
Så, jag gick hem. I papperskorgen låg den kvar, den världskarta jag så varsamt, vårdslöst hade knöcklat ihop, vikt ihop, försiktigt. Jag vet inte hur. Både och, tror jag. Eller hade jag satt in den i pärmen, trots att den skulle slängas? Hursomhelst. Även om jag känner kartan utantill så måste jag kontrollera. Och, jo, det stämde. Min världsbild hade inte fått sig så många hål som jag önskade. Nästan bara i hörnen, så att den kan hängas upp på väggen. Men jag lovar. Jag ska försöka slänga den när sopbilen kommer nästa gång. Försöka. För min karta är för lik en medeltida karta.
Kartritarna har skulden. Inte obetydliga händelser. Och kartritarna visste kanske inte bättre. Kanske inte jag heller. Kanske visste vi inte bättre. Men nu vet jag. Kanske.
