Man har det som man tar det...?
Ofta(?) kan man höra och läsa påståendet ”man har det som man tar det”, vilket syftar på att man själv kan påverka hur man mår i väldigt hög grad. Det som avgör hur man mår är inte hur ens liv och ens omständigheter ser ut utan hur man tänker och handlar i förhållande till det. Med positivt tänkande kan man liksom bestämma sig för att vara glad och lycklig. Visst låter det bra?
För några år sedan hade jag kunnat säga detsamma. Efter en tung period i tonåren vände jag mig i desperation till den Gud som jag hade trott på sedan jag var liten. Jag kände verkligen att jag själv inte hade någon kontroll utan att livet liksom bara bestämde sig för att vara jobbigt och dåligt. Därför valde jag att fokusera på att Gud är min trygghet i allt, att Gud är den enda som jag kan lita på helt och fullt och som har kontrollen, trots allt. Jag valde då att lämna det jobbiga till Gud och tvimgade mig själv att inte tänka särskilt mycket på det jobbiga. Jag tog kontrollen över mitt liv genom att lämna ifrån mig kontrollen till Gud.
Först hände inte särskilt mycket, mer än att de stora negativa känslostormarna försvann och livet blev ganska neutralt. Skönt, tyckte jag. Tråkigt kanske, men skönt. Efterhand fick jag en allt större förtröstan på Gud och glädje. Visserligen en dämpad glädje, men dock. Sedan hände det plötsligt. Gud svarade på en av mina desperata böner och gjorde flera under i mitt liv. Livet blev underbart och jag kände mig härligt frälst, som man säger.
Hade någon frågat mig i den perioden om ”man har det som man tar det”, hade jag faktiskt svarat ”Ja!”. Visserligen skulle jag nog ha sagt att det är Gud som gör det, i grund och botten, men ändå. Jag såg det som att jag hade valt att förtrösta på Gud och därför hade jag ett underbart liv. Man kan välja att fokusera på det positiva, tänkte jag. Fokuserade man på det positiva så mådde man bra, helt enkelt!
Sedan hände något, eller, rättare sagt hände det inte så mycket som jag ville. Samtidigt vande jag mig vid glädjen och den mattades av. Jag blev både besviken över att livet inte fortsatte att kännas så underbart och att saker och ting gick emot mig och blev till besvikelser. Sedan dess har livet gått upp och ner, med både, som man säger, höga berg och djupa dalar. Jag är glad att jag inte tidigare visste vad som väntade och att man kan må så dåligt, så länge och så ofta. Jag är också glad att jag inte visste att man skulle behöva bli så besviken på andra människor, och på Gud, och att man även skulle bli besviken på sig själv.
Jag önskar dock att jag tidigare skulle ha förstått att även om livet känns hopplöst och onödigt så blir det alltid bättre igen. Uppförsbackar leder ju uppåt, så att säga, liksom man kan ana att det förmodligen går neråt igen, liksom det har gjort.
Jag håller på att lära mig strategier för att må bättre och se förbi ångesten och hopplösheten, men jag kommer förmodligen aldrig mer att påstå att ”man har det som man tar det”, trots att jag vet att jag kan vara med och påverka hur jag mår, trots omständigheterna.
Fortsättning följer…
Hej, känner igen tankegångarna. För ca tio år sen fick min man cancer och jag struma och vår dotter Tjabolina hade en ganska utåtagerande period i värsta tonårssvängen. Jag fick en rejäl deppression i den vevan men sen så småningom så vände det och jag hade nån känsla av att jag själv hittade lyckan och på sätt och vis var det väl jag som valde att se lyckan i de små stunderna istället för att längta efter det jag inte kunde nå. Nu så många år efteråt så hittar jag inte tillbaka till det tankesättet alls. Nej man har det inte som man tar det.... Man ska ha nån gnutta ork att ta det också.... och mitt i värsta ångesten har man inte den orken - alls. Kram.
