bloggandehanna

Faktum är att det stora tidsmässiga avståndet mellan detta och det föregående inlägget faktiskt inte beror på lathet från min sida. Istället är det så att jag och min kära familj (mamma, pappa, brorsa och kisse) varit iväg på husvagnssemester. Det blev en runda till Öland med mellanlanding i Eksjö. Kanske skriver jag mer om det (med tillhörande bilder) senare. Nu kommer istället en minikavalkad av "tjuvtittningar" (med inspiration från tjuvtittat.se) från resan. Det dök nämligen upp några roliga saker att fotografera som jag tänkte dela med mig av. De kommer i kronologisk ordning, vilket kanske går emot konstens alla regler eftersom den första "tjuvvtittningen" nog var den roligaste. I vilket fall som helst: håll till godo!



Inne i en filmuthyrningsbutik i Eksjö.
Man kan ställa sig något frågande till varför en söndrig "slush"-apparat skulle vara något att vara tacksam över... Det är inte utan att man ler lite åt den nysvenska butiksägarens strävan efter att vara artig på det nya språket - en strävan som gick lite väl långt, kan tyckas.



Skylt i närheten av Byrums Raukar på Öland.
Bra att man fick reda på att det är förbjudet med nerskräpning, för det brukar ju vara tillåtet annars!



En av otaliga reklamskyltar för restaurangen "Lammet & Grisen", just denna på Bödagården. Det är ju nämligen helt normalt att placera ut stora skyltar överallt på Öland. Vi åkte runt till ganska många olika sevärdheter och andra platser och till slut blev man nästan förvånad om man inte såg en sådan skylt (bland annat fanns sådana på Bödagården, Löttorps Camping, Hornsjön...). Det roliga är ju att skylten är så påkostad och stor att man kan tro att man kommit till själva restaurangen, vilket också två av mina familjemedlemmar var övertygade om vid ett tillfälle.



Informationslapp som satt på ett par byxor utanför en affär. Jag fullkomligt älskar den!



Kanske ganska ointressant "tjuvtittning", men dessa fyra cykelställ (titta även på kommande bilder), fanns inom några hundra meters area i närheten av en vik vid Stensö Camping utanför Kalmar. Folk är kanske särskilt glada till att cykla just i Kalmar?









Här har vi kanske förklaringen till alla cykelställ? Undrar om cykelställen är till för att uppmana folk att cykla eller om de tillkom på grund av att denna ovanstående uppmaning lyckades eller om det finns någon annan anledning. Verkligen intressant att fundera kring, eller inte.
Intressant är också den sista uppmaningen. Ska tänka på det nästa gång jag badar. (Skojar bara. Behöver inte tänka till för att undvika att utföra mina behov i vattnet.)

So long!

Vispa ägg och socker. Tillsätt smält smör. Blanda mjöl, vaniljsocker och kakao i en bunke och häll sedan ner det i resten av blandningen.
Bred ut på bakplåtspapper (vik eventuellt upp kanterna) i en långpanna. Strö över jordnötter efter behag (gärna mycket!). Grädda 20 minuter i 175 grader.

Kolasås
2 dl socker
2 tsk vaniljsocker
2 msk kakao
1 dl ljus sirap
1 dl grädde
4 msk smör

Koka ihop alla ingredienserna till såsen (tar cirka 10 min). Rör ofta så att det inte bränner fast.
Häll såsen över den varma kakan. Låt därefter kakan bli kall.

Bred slutligen ljus smält choklad i valfri mängd över den kalla (det är viktigt att den är kall) kakan.
Skär upp i rutor. Låt dig väl smaka!

/Hanna

Tänka sig! Redan nu kommer ytterligare ett inlägg från mig. Hur ska detta sluta?! Det är lika bra att smida medan järnet är varmt, som man brukar säga. Plötsligt känner jag mig så inspirerad och jag är lite förvånad själv, för det var ett ganska bra tag sedan jag kände så här. I vilket fall som helst; jag har lite tankar som jag tänkte dela med mig av och förmhoppningsvis få lite respons på.

Kan det vara så att vi tror att människor tänker på ett visst sätt om oss, men att vi har fel? Visst har man ändå hört ganska många gånger att man inte ska bry sig om vad andra människor tänker. Kanske är den uppmaningen delvis lite felformulerad. Kanske är det nämligen så att vi inte vet vad andra människor tycker och tänker om oss. Kanske är det istället där vi bör börja. Om vi blir mer medvetna om att vi inte har så stora kunskaper om vad andra människor tänker om oss så behöver vi kanske inte ens försöka övertyga oss själva om att inte bry oss, eftersom vi ju inte ens vet vad det är vi inte bör bry oss om. Ofta går nog vi (åtminstone jag) omkring i olika villfarelser om vad människor tror, tänker och vet om oss. Jag tror att dessa mentala utgångspunkter ofta har en stor påverkan på hur vi tolkar vår tillvaro och hur vi agerar i olika situationer utifrån denna tolkning. Om nu dessa utgångspunkter då inte har så mycket med verkligheten att göra så kan det bli ganska tokigt.

Själv blev jag varse senast igår att någonting som jag såg som självklart inte var så självklart. En viss information om mig själv som jag trodde liksom kännetecknade mig visade sig istället komma som en förvånande nyhet för en annan människa när jag berätta hur det låg till. Denna nyhet, uppenbarligen, som jag några veckor tidigare hade berättat om var något som jag istället hade trott var allmän kunskap, detta eftersom jag trodde att mina tankar om mig själv och mina tankar om andras tankar om mig själv var sanning. Jag är nog mer postmodern än vad jag vill tro, åtminstone vad det gäller mitt eget liv i förhållande till andras. I skolan har vi läst om hur postmodernismen kännetecknas av att en sanning är en sanning just för att jag tror att det är en sanning, för att jag ser det som en sanning för mig. Sanningen blir alltså relativ - någonting som jag själv bestämmer är sanning. Detta har jag tyckt varit så löjligt, eftersom en sanning per definition är själva motsatsen till relativitet. En sanning är bara en sanning om den faktiskt stämmer överens med verkligheten. Därför kan jag inte utan att bli lite irriterad på mig själv när jag gör min egen "sanning" till något som ska vara en "sanning" för alla, när så inte är fallet.

Jag funderar på vad som skulle hända om vi människor skulle sluta att bestämma vad andra människor tänker, liksom, som man brukar säga, vi ibland lägger orden i andras munnar. Just med tankar blir det ju dock en skillnad eftersom personen vars tankar vi tror oss har information om, inte kan rätta oss, eftersom vi ofta behåller det för oss själva. Så länge jag tillåter mig själv att tro att andra människor tänker på ett visst sätt om mig så tror jag det, utan att någon annan människa kan göra så mycket åt det. Är inte det egentligen orättvist både mot mig själv och mot andra, om jag låter mina egna tankar också forma mina tankar om vad andra människor tänker? Istället är det väl bättre att låta människor tänka vad de vill om en och lyssna på och tro på det som människor säger att de tänker om en, när de yppar det?

Vilken befrielse det skulle vara för oss människor om vi inte bara slutar tänka så mycket på vad andra människor tänker om oss (vilket vi ofta inte kan veta så mycket om) och dessutom slutar upp med att skapa egna "sanningar" som vi utgår ifrån?!

Vad tänker du om detta? Är vi människor för snabba med att skapa egna relativa "sanningar"? Kommentera gärna! Jag vill gärna läsa just dina tankar, eftersom jag ju faktiskt inte vet vad just du tänker om saker och ting! :)

Det hela var oundvikligt. Under en längre tid hade längtan stundtals gjort sig känd och pockat på min uppmärksamhet. Samtidigt fanns också den befogade oron och vissheten; oron över att det inte skulle hålla i längden. Detta på grund av vissheten av min egen karaktär, eller kanske snarare brist därpå. Ändå är nu klockan slagen. Det oundvikliga har blivit just det, oundvikligt, eller snarare; det oudvikliga har slutligen fått sin vilja igenom. Jag är glad och förväntansfull. Tanken på att min karaktär, eller kanske snarare bristen därpå, som sagt, skulle sinka detta projekt försöker jag ganska framgångsrikt att förtränga. Något som jag däremot inte lyckas förtränga, och inte heller har för avsikt att, eftersom det ju, som sagt, är oundvikligt, är det faktum att jag återigen ska börja blogga!

Jag inleder härmed mitt återupptagna bloggande med att förmodligen ta mig vatten huvudet genom att säga att jag har för avsikt att skriva minst ett inlägg om dagen. Denna avsikt kommer helt klart inte alltid att motsvaras av verkligheten och själva omsättandet av avsikten i praktiken är alltså dömt att misslyckat redan så här på förhand, som ju det som är dömt att misslyckas just är - dömt på förhand alltså. Att se denna avsikt som ett löfte är alltså för dig som läsare (om det nu finns någon sådan) ett ypperligt sätt att ta dig vatten över huvudet i dina förväntningar på mig, vilket inte kan rekomenderas. Det jag vill säga är alltså detta: jag vill blogga varje dag och ska försöka att göra det, men det vore helt orealistiskt att tro att det inte finns undantag som bekräftar regeln. Hur många undantag just denna regel har återstår att se.

En intressant aspekt av det hela är det faktum att jag inte vet om någon kommer ha för avsikt att läsa detta mitt svammel. Liksom så mycket annat i livet återstår även detta att se. Om så denna avsikt finns hos någon och denne gör verklighet av avsiktens själva avsikt så skulle en liten, eller stor, kommentar göra mig glad.

En befogad fråga skulle kunna vara en som lyder så här: Vad kommer Hanna att skriva om? Den frågan ställer också jag mig. Ändå har jag förmodligen mer svar på den frågan än vad ni har. För att gradvis få en insikt i detta svar rekommenderas läsande av denna blogg. Här kommer nämligen svaret om vad Hanna kommer att skriva om att gradvis förtäljas, bokstav för bokstav, ord för ord. Om detta gradvisa förtäljande kommer att vara till belåtenhet får framtiden utvisa. Redan nu står det dock klart att en del av det som finns inom mig, som tankar som liksom svävar runt eller vad de nu gör, kommer att nå denna skärm, och kanske även era.

Trots att skrivande under lång tid har varit något som intresserat mig är det inte enkelt att låta frågan om hur detta skrivandet, rent formellt, kommer att och bör se ut, bero. År av förbiseende av viktiga skrivregler för att få orden att flyta, både i mobil och dator, kan ha fått en del mindre önskade effekter, samtidigt som risken också finns att inläggen, liksom detta (?), blir ett jagande efter "det finare språkets" begrepp, svamlande och filosofiskt högtravande, så till den grad att resultatet blir fullkomlikt obegripligt eller åtminstone tillräckligt för att reslutera i ofrivillig sömn(!) från läsarens sida. Frågan i klarspråk: hur skriver man en blogg där man kan experimentera med språket och låta språket bli använt på bästa möjliga sätt efter sina egan förutsättningar, samtidigt som det blir relevant och intressant att läsa? Viss av egna erfarenheter vet jag att mest lockande alternativet ibland är att låta svårlästa bloggtexter bero, istället för att anstränga sig att förstå onödigt svammel! Förmodligen, liksom vad det gäller själva innehållet i denna blogg, kommer jag låta stilen på språket variera beroende på inläggets karaktär.

Min önskan är att du som läsare vill återkomma hit för att få svar på de oundvikliga frågorna.

Något säger mig att nu att det mest passande tecknet nu är en punkt.

/Hanna

Ikväll har jag inget viktigare för mig (förutom att jag tittar på TV) än att jag sitter och funderar över hur det kommer sig att Coldplays låt Politik stavas med K och inte C (Politic). Kanske är jag trög, men är inte "politik" "politic" på engelska?? Ja, ni ser..! Visst är det en otroligt viktig fråga jag funderar över?!:P

För övrigt måste Politik vara en av de bästa låtar som gjorts och Coldplay vara ett av de bästa banden!!=) Jag har nog inte ens hört alla deras låtar än, men nästan alla jag har hört har varit hur bra som helst ! (De jag har hört är visserligen de mest kända förmodligen..) Fix You, The Scientist, Viva La Vida, Clocks, Speed of Sound.. Ja, ni hör..! Så bra, så bra!!