Vingar som örnen
En pendel, om den börjar gunga med en viss - vad ska vi kalla det? - svängning så kan den inte gunga högre än detta. Pendlandet kommer aldrig att överstiga den första pendelrörelsen, inte förrän pendeln stoppas och sätts i gungning med en ny utgångspunkt. Pendeln kommer inte, utan yttre påverkan, svänga mer än vad den hade som första pendelrörelse. Hänger ni med? Har jag rätt?
På liknande sätt är det, har jag hört, när en snowboardåkare färdas nerför en backe och ska göra hopp över gupp (finns det ordet?). Höjden på hoppen som följer på det första kan inte överstiga det första hoppets höjd, oavsett hur stora eller små guppen är. Utan yttre extra påverkan, som en motor (om man nu skulle kunna ha en motor på en snowbord), går det inte att hoppa högre än det första hoppet. Det första hoppets höjd, vilket väl bestäms mycket av farten, sätter liksom agendan för resten av färden ner.
Jag tänker att vid backhoppning är det viktigt med en hög fart för att hoppa långt (och högt, vilket krävs för att nå marken så sent som möjligt och därför komma längre). Farten blir hög på grund av den branta lutningen. Lutningen bestämmer faren, höjden och längden.
Jag tänker så här: Det kan ha stor betydelse hur mycket vi människor vågar hoppas på någonting. Kanske bestämmer det ibland utgången av en satsning, på liknande sätt som den första pendelrörelsen, det första hoppet, farten och lutningen bestämmer hur stora kommande pendelrörelser eller hur höga kommande hopp blir. Den första rörelsen eller det första hoppets storlek bestäms av farten, som, åtminstone i mångt och mycket, bestäms av hur högt upp man liksom börjar.
Okej, har det betydelse hur mycket jag vågar hoppas på någonting? Ja, åtminstone ibland, tror jag. Om inte annat så vågar man kan satsa mer ju mer man vågar hoppas. Desto större hopp man har, desto högre upp vågar man satsa och desto högre upp börjar man och desto högre hoppar man. Enkel logik.
Vågar jag hoppas på någonting som jag tror är bra och satsa på det? Förmodligen är det störra chans att det jag hoppas på kommer att bli verklighet. Jag hoppas och hoppet blir större.
Nu ska jag säga emot mig själv. Jag tror inte att det alltid är så att vårt hopp, vår tro avgör hur det går. Allt står inte i vår makt. Ibland kan man hoppas och kämpa sig blodig för något som ändå inte blir verklighet. Andra gånger kan de mest fantastiska saker ske utan att man lyft ett finger. Men, i vissa lägen, tror jag, kan vårt hopp vara det som avgör hur det går.
Jag tror att Gud har kontrollen över allting, även om ondskan just nu tillåts påverka oss. Det kan vara en provocerande tanke (som jag inte kommer att gå in djupare på i detta inlägg) att Gud bestämmer om någonting kommer att hända eller inte, men jag tror att det är så. Guds försyn, kan man nog kalla det. Gud har varken skapat eller vill det onda, men kan ibland tillåta det en begränsad tid (men Han har lovat att det ska vara borta i evigheten). Gud har ändå makten. Därför ligger det i slutändan hos Gud hur det går, tror jag. Men ändå har vi som människor fått en fri vilja. Jag har lite svårt att förstå hur allt hänger ihop, men, trots att Gud har den yttersta kontrollen, så, tror jag, har vi människor uttrymme till att, till viss del, bestämma över våra liv. Därför är det viktigt att vi vågar hoppas och satsa.
Tillbaka till liknelserna: Kanske står du, precis som jag, högst upp, redo att färdas nerför backhoppningsbacken för att sedan kunna "flyga" högt och långt, men tvekar. Efter att ha missat att landa på skidorna flera gånger vågar man kanske inte försöka igen, men där, högst uppe, är det inte heller särskilt kul att stå och våndas. Hur högt vi vågar hoppa(s) kanske avgör hur högt vi hoppar. Och, oavsett landning får man en härlig luftfärd, eller hur? Och, allvarligt talat, tror ni inte att Eddie "the Eagle" Edwards* hade ett ganska kul liv ändå? :)
Fotnot: Google is your friend.
Skaffa mig ett liv? Men vad ska jag med flera till??
Det där funderar jag på ibland, hur tokigt det egentligen är att säga så till någon. (För det första lever ju alla levande varelser ett liv, men det är självklart inte det man syftar på.) Kommentaren implicerar ju nämligen att man skylla sig själv om man inte har något kul att göra en kväll. Om man nu tycker att någon borde skaffa sig ett liv - hjälp personen att skaffa sig ett liv då...!
Det finns så många olika slags liv man kan leva. Vad är det som säger att vissa sätt att leva sitt liv är mer värda än andra?! (Okej, jag tycker visserligen att man kan leva sitt liv på bra och dåliga sätt, även om det är svårt att definiera och avgöra vad som är vilket.) Det jag menar är, vad är det som säger att just tv-tittande skulle representera att man använder sitt liv på ett dåligt sätt? Man kan lära sig mycket genom olika tv-program, till exempel. Nu var det visserligen inte riktigt detta jag ville få fram genom mitt blogginlägg, även om jag kan erkänna att jag verkligen inte gillar när någon, lite överlägset, säger: Jag tittar aldrig på tv!
Den senaste tiden har jag också funderat en hel del på vad jag vill fylla mitt liv med. Hur vill jag leva mitt liv? Vad vill jag fylla mitt liv med?
Detta blev visst lite spridda tankar så här på lördagskvällen.
Ha en bra kväll!
En snävare definition som rymmer mer hopp
Jag tror att det är viktigt med anticipation. Kanske är det kusin till hoppet. Det sägs ju att människan inte kan leva utan hoppet. Anticipation är kanske det man känner när man vet att man har något bra att hoppas på, att vänta på. Man inte bara önskar något gott; man vet att det kommer.
Kan man verkligen veta att man har något gott att vänta? Ibland känner man väl snarare tvärt om - en hopplöshet och man resignerar, men, allvarligt talat, visst tror vi verkligen att vi har mycket bra att vänta på? Vi som är kristna har ju både den stundande evigheten att hoppas på, men också Guds omsorg innan dess. Även de av oss som inte är kristna har, med största sannolikhet, många positiva saker att vänta på här i livet.
När man är nere på botten är det svårt att njutningsfullt förvänta sig något bättre, för då känns det inte som att det kommer bli något annat än så sämst, så som det just då känns. Men, tror jag, det är just där som anticipation kanske har sin mest givna och användbara plats. Jag säger inte att jag alltid känner mig positiv vad som än händer, men jag vet att det är bra att försöka hitta den där känslan. Jo, visst är det väl viktigare med att lita på Gud än att öva sig i "positivt tänkande", men samtidigt vet jag att Gud vill ge mig av Sina välsignelser, som, åtminstone i viss utsträckning, finns för alla människor oavsett om de tror på Honom eller inte.
Precis som jag kan bli förlamad av skräck inför de farhågor jag kan känna inför framtiden, blir jag lyrisk av njutningsfull förväntan inför vad jag har att vänta!
Att förflyttas framåt i tiden utan tidsmaskin
Klyschan är nog sann; det finns en tjusning med alla årstider. Det ger upphov till så mycket olika känslor, både när årstiderna verkligen växlar och när man längtar efter och anar dessa växlingars intåg. Jag undrar hur det känns att bo i länder där årstiderna knappt varierar - kanske endast med regn- och torrperioder. Upplever de samma förändringar i sinneläget och tankarna? Längtar de efter väderväxlingar, eller känns deras tillvaro, mer eller mindre, densamma oavsett tid på året? Blir de inte uttråkade? Jag ska nog fråga någon från ett sådant land någon gång, men då behöver de ju kunna jämföra med hur vi har det. Är det någon som läser här som har haft tillfälle att verkligen jämföra?
Hur som helst, jag är glad över att vi har olika årstider i Sverige. Det enda problemet är väl att vår mänskliga hjärna inte alltid uppskattar att få för lite ljus, men, men.
Jag ska se om jag får med mig brodern min ut i snön senare idag. Att bygga en snölykta skulle vara mysigt. Det var nog flera år sedan det senast hände! Det gäller att passa på; man vet inte hur mycket snö det blir i vinter. (Jag hoppas på mycket!) Man får hoppas att lyktan inte har smält bort i kväll bara, men det återstår att se. Förresten, ikväll ska jag titta på "Så mycket bättre", som vanligt. Ett litet tips bara.
Ha det bra och njut av dagen!
(Kommer nog fler inlägg idag, visserligen.)
Förklaring följer...
Det står alltså: "Sluta följ bloggen" på knappen. Det borde stå: "Sluta följa bloggen" eller "Sluta att följa bloggen". "Sluta" kan vara imperativ, men är nog här infinitiv (det som följs av att). Formen "följ" är dock imperativ, men det blir ju helt tokigt; knappen avser ju att man ska sluta att följa bloggen. Kanske försöker de här klämma in en vädjan om att man trots allt ska fortsätta att följa bloggen, men då hjälper det ju inte (snarare stjälper) att trycka på knappen...!
Sluta! Nej, jag bara skojar!
Upptäckte en tabbe på bloglovin'...
Kan man kalla detta för ett motsägelsefullt simultanbeslut?! Egentligen, om man ska läsa vad det egentligen står, så vet man ju inte vad man bestämmer sig för om man trycker på knappen. Tokigt! ;)
Nu kan jag ju passa på att tipsa er om att följa mig via bloglovin'. Klicka bara på bilden här nedan och följ instruktionerna. (Men det var inte därför jag skrev detta inlägg.)
Snurrigt värre
En av alla frågor jag funderar kring har jag funderat på, till och från, i kanske fem år. Det skulle vara så skönt att få reda på hur jag ska tänka i denna fråga. Vad tycker Gud? Vad händer om jag gör si; vad händer om jag gör så?
Tills dess känns det, ibland, som att jag står och stampar. Det är ju inte så kul direkt, men så känns det. Vad ska man göra liksom?
Jag tänker inte skriva om vad det handlar om här, för om Gud skulle tala genom någon till mig så vill jag våga tro på att det verkligen är från Gud och det är större chans att jag tror det om jag inte nämner vad det är.
Eftersom jag har funderat på detta länge, så är det kanske inte en akut fråga, men ändå känns det så. Nu börjar tidpunkten komma för att ta ett beslut.
Ni kan väl tänka på mig och, ännu hellre, knäppa händerna samtidigt och prata med Gud?
Seriositet och motsatsen
Därför tänker jag att det är ett ypperligt tillfälle att fråga er om ni vill följa mig på bloglovin. Ni trycker då helt enkelt på denna länk och så ser ni vidare hur ni ska göra. Då kommer ni nämligen att kunna hålla bra koll på när jag har uppdaterat bloggen. Jag är inte så insatt i det här själv, men jag har registrerat min blogg där och ska nu också lägga till en del av de bloggar som jag följer. Tidigare har jag använt feeds, men jag kan tänka mig att detta är bättre och roligare.
Så, gillar du vad du läser här på min blogg - klicka gärna på länken här nedan! :)
Följ min blogg med bloglovin.
Är Gud kvinna? En mångsysslare.
Problemet är: Jag kan inte sluta tro på Gud. Därmed inte sagt att jag aldrig tvivlar på Guds existens, för det gör jag. Men jag kommer ändå fram till, vare sig jag vill det eller inte, att jag verkligen tror, på riktigt, att det finns en Gud och att Han vill ha med mitt liv att göra.
Det har hänt nu alldeles för ofta för att det skulle vara slumpen. Jag har kommit på att jag inte längre tror på slumpen. Slumpen är död, men Gud lever.
Det är så här. Jag ska förklara. Gud vill ha med mig att göra. Så var det sagt. Han bryr sig om mitt lilla skitliv här på jorden. Ibland kunde man önska att man skulle få ha sitt självömkande i fred, att man skulle slippa bli störd i "tyck synd om mig"-tankarna, men icke. Det är helt enkelt för mycket begärt.
Varje gång blir jag förvånad, men nickar igenkännande. Jag börjar kunna det här nu, lika mycket som jag börjar lära mig att vägen är krokig och nog kommer att förbli så. Precis som vägen är krokig så finns det en fortsättning på vägen, bortom krönet, som man inte kan se eller ana med blicken.
Alltså, Gud, jag tycker att du är rätt cool. Suverän, både i betydelsen "högst av alla" och "helskön". Du har så skön stil på något sätt. Arbetar ofta i det fördolda, i det som jag inte ser. Du gillar helt enkelt överraskningar, och det gör jag med. Det vet Du.
Ganska ofta händer ingenting, när Gud gör det där underbara. Livet rullar på som vanligt. Men ibland sker också stora förändringar. Men det är inte de jag vill prata om nu. Jag vill prata om det som inte händer. När det inte blir någon skillnad, men det blir stor skillnad.
Gud skickar meddelanden till mig. Ni kanske inte visste det, men Gud både bloggar och skriver tidningar. Han gör tv-program också. Visste ni det? Han är mångsysslare. Simultankapacitet har Han också, för när jag behöver uppmuntran låter Han bloggare, skribenter, programledare, författare, radiopratare och andra, ingen och alla, säga samma sak, vid samma tidpunkt. Han vet att jag behöver tydlighet. Någonting som jag har funderat på, det bekräftar Han genom sina många kanaler. Slumpen, det skulle vissa kalla det. Men det gör inte jag, för jag har tvingats att sluta tro på slumpen och fortsätta tro på Gud.
Omöjligheten i att smälla igen lyckta dörrar
Ett tips: Man ska kanske inte öppna en dörr om man inte är beredd på att ha att göra med det som finns bakom. Kanske skulle jag låsa dörren igen, så att det slipper göra så ont...???
(Jag degraderar mig allt mer till att omoget skriva väldigt personliga, kryptiska inlägg, men jag ville bara få ur mig detta. Om du vill kan du se ovanstående inlägg som ett allmänt tips.)
Vänner
"When you're down and troubled
And you need some loving care
And nothing, nothing is going right
Close your eyes and think of me
And soon I will be there
To brighten up even your darkest night
You just call out my name
And you know wherever I am
I'll come running to see you again
Winter, spring, summer or fall
All you have to do is call
And I'll be there
You've got a friend
If the sky above you
Grows dark and full of clouds
And that old north wind begins to blow
Keep your head together
And call my name out loud
Soon you'll hear me knocking at your door
You just call out my name
And you know wherever I am
I'll come running to see you
Winter, spring, summer or fall
All you have to do is call
And I'll be there
Ain't it good to know that you've got a friend
When people can be so cold
They'll hurt you, and desert you
And take your soul if you let them
Oh, but don't you let them
You just call out my name
And you know wherever I am
I'll come running to see you again
Winter, spring, summer or fall
All you have to do is call
And I'll be there
You've got a friend"
(Skriven av Carol King.)
"Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra."
(Sagt av Jesus. Joh. 15:11-17)
då är vi de mest ömkansvärda bland människor
Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna.
Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster. Jag är ju den allra minste av apostlarna, inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling. Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förspilld. Jag har arbetat mer än någon av dem, fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med mig. Jag eller de - så är det vi förkunnar, och så är det ni har lärt er att tro.
Men om det nu förkunnas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då några bland er säga att det inte finns någon uppståndelse från de döda? Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. Och då visar det sig att vi har vittnat falskt om Gud, eftersom vi har vittnat om Gud att han har uppväckt Kristus, som han ju inte kan ha uppväckt om det är sant att de döda inte uppstår. Ty om inga döda uppstår har heller inte Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.
Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. Men i tur och ordning: först Kristus och därefter, vid hans ankomst, de som tillhör honom. Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Den siste fienden som förintas är döden, ty allt har han lagt under sina fötter."
(1 Kor. 15:1-27a)
Man blir bara mer hungrig
Mmm, vad gott, tänker jag.
Du ler.
Hör du att jag säger tack? undrar jag för mig själv.
Jag är hungrig, viskar jag.
Eller så tänker jag det bara.
"Nu ska jag hem och äta", säger du och tittar lite otåligt och förväntansfullt mot utgången.
"Okej", säger jag och riktar ögonen mer mot golvet än mot dig.
"Det låter gott!" säger jag när du berättat vad ni ska äta.
"Japp. Ha det bra nu!"
"Tack. Detsamma."
Nästa gång vi ses kastar du som hastigast till mig en munsbit där du står på andra sidan rummet.
Kanske vet du inte att jag bara blir mer hungrig av aptitretare.
Men det är väl smidigast så, tycker du kanske.
Kanske skulle jag "äta dig ur huset".
Men det skulle jag inte.
Men jag kanske skulle slippa vara hungrig.
Att vända på skylten, eller snarare: Gör om - gör rätt!
"Samtidigt signalerar hon omedvetet till omgivningen att hon vill vara ifred. Det är som hon höll upp en skylt gentemot omgivningen. På hennes sida skylten står det: "Jag längtar, kom hit." På den andra sidan står det: "Dra åt skogen, gå härifrån." Problemet för en sådan försvinnare är att hon tror att budskapet ser likadant ut på båda sidor skylten."
(Ur boken "Skamfilad" av Göran Larsson)
En människa som är rädd för att flyga ogillar att låta solen värma en frusen kropp, att en ljummen kväll se solen sänka sig ner i havet och att komma i kontakt med andra, spännande kulturer.
En människa som är rädd för ormar ogillar att gå en stärkande skogspromenad en klar sommarmorgon, att vada genom en blomstrande sommaräng och att umgås med en ormfantast till vän.
En människa som är rädd för möss ogillar katter eftersom de tar hem möss, ost eftersom det kan dra till sig möss och...
Eller?
Jag har funderat på det där med att sända och tolka signaler, utifrån citatet längst upp i inlägget. Det sägs att särskilt vi kvinnor jämt ska hålla på och försöka tolka olika saker, som sms, mail osv. Jag vet inte om det är ett typiskt kvinnligt problem, men däremot tror jag att det är ganska typiskt mänskligt.
Hur fel blir det då inte när man både sänder fel signaler och tolkar signaler fel, trots att man kanske trodde att vanan hade gjort en till en fena på att tolka signaler. I exemplet ovan kan det resultera i att inte bara en själv, utan också personen man möter känner sig avvisad, trots att det inte varit någons egentliga avsikt. För om man tror att man sänder signaler om att man vill ha kontakt, men istället sänder ut de motsatta, så tolkar man ju den andra personens steg bakåt som att man själv blivit avvisad, när det i själva verkar är en själv som har avvisat den andra. Mycket tokigt, är vad det kan bli!
Jag vet att åtminstone jag gör så, sänder ut signaler som är de motsatta mot vad jag egentligen vill sända ut. Därför vill jag passa på att säga till er som läser bloggen och som någon gång träffat mig: kändes det som att jag avvisade dig, så var det förmodligen så att jag egentligen ville tvärt om. Jag borde vänt på skylten, eller egentligen skrivit likadant på båda sidor. Förlåt.
Tankarnas tolkningsmetodik
Jag funderar ibland på om jag skulle vilja kunna läsa andra människors tankar, eller inte. Ibland känner man ju helt klart att man skulle vilja det, men egentligen är det nog bäst att man inte kan det.
Även om vi människor inte kan läsa varandras tankar, så tycks vi ibland tro det. Oundvikligen tolkar vi vad andra människor gör och säger för att försöka komma fram till vad de har för avsikter, vad de tänker. Detta tror jag är en mycket bra egenskap. De personer i vårt samhälle som har svårare att förstå människors avsikter mötes ofta svårigheter. Det är alltså någonting bra att vi har en viss känsla för vad andra människor tänker.
Det kan däremot bli fel om vi helt och fullt litar på våra instinkter. Vi människor är så komplexa att vi aldrig fullt ut kan förstå en annan människa. Ändå är det så att vi, till viss del, måste bestämma oss för vad vi tror att andra tänkar för att därefter handlar efter det. Alltså får våra tankar stora konsekvenser i det verkliga livet.
Att våra tankar om andra människors avsikter får stora konsekvenser gör att det är viktigt vad vi tänker om andra människors tankar. Personligen vet jag att jag nog ofta tänker för negativt om andras tankar i förhållande till mig själv. Så är det nog med många av oss. Skärpning!
Något som stör mig och som får mina teorier om vikten av ökat positivt tänkande något i gungning är erfarenheter. I vissa bemärkelser är jag väldigt försiktig med att tänka positivt. Mycket ska tyda på att jag borde tänka positivt för att jag ska göra det. Där verkar dock vår käre Murphys lag dyka upp. Vad gör man då? Ska man sluta att tänka positivt för att slippa bli besviken eller tänka positivt oftare så att de goda oddsen ökar? Svaret kan tyckas självklar, men är det det? Det kanske det är.
Keep on walking?
Men om man inte vågar friskt, utan bara litegrann, trevande?
Då blir det ofta platt fall, verkar det som.
Är det ändå värt att lyssna på Salem al Fakirs råd?
Ansvar och tillit
Det har den senaste tiden slagit mitt att vad det gäller mitt eget liv är jag inte alls lika ansvarsfull.
Jag upplever det också som att människor vågar lita på mig, att de har förtroende för att jag tar mitt ansvar och försöker göra det som jag har lovat.
Jag litar inte särskilt mycket på mig själv. Jag har inte så stort förtroende för mig själv som är realtiskt.
Detta är kanske inte heller så konstigt. Människor litar på mig för att de har sett att jag tar ansvar för att försöka genomföra det som jag har lovat.
Jag litar inte på mig själv, och det är inte så konstigt eftersom jag heller inte tar så stort ansvar för mitt liv.
Det går också att vända på det.
Jag tar inte så stort ansvar för mitt liv eftersom jag inte litar på mig själv och tror att jag skulle klara av det.
Kanske känns det enklare att frånsäga sig allt ansvar, för att slippa bli besviken på sig själv.
Om jag försöker att utföra ett uppdrag som jag har lovat andra människor att göra men inte riktigt lyckas så kanske det påverkar människor negativt, men om jag verkligen har försökt så blir de troligtvis inte särskilt arga ändå. Varför kan jag inte låta mig själv misslyckas?
Varför kan jag inte låta mig själv få en chans att lyckas?
Jag menar inte att det skulle vara särskilt ädelt av mig att ta ansvar för att hjälpa andra, men inte mig själv. Jag tror att det handlar om att ens eget liv och ens egen tillvaro ligger så nära en själv och ens personlighet att man känner det som mer smärtande att inte lyckas med det.
Faktum är ändå att klyschan om att man inte kan lyckas om man inte försöker faktiskt stämmer. Frågan är om man vill misslyckas genom att inte försöka eller misslyckas då och då, men försöka. Svaret är ju egentligen ganska självklart (om nu något kan vara just ganska självklart - motsägelse eller paradox?)
Många tror nog att jag är rädd för andra människor. Snarare är det så att jag är rädd för mig själv.
Jag tänker ibland att jag nog inte litar på människor (ni som har träffat mig vet vad jag menar), men snarare är det nog så att jag inte litar på mig själv.
Kanske har du också områden i ditt liv där du väljer att inte försöka ta ansvar för att du inte vill misslyckas. Varför gör vi människor så? Bara man funderar över det så upptäcker man hur tokigt det är.
Kanske kan sinnesrobönen av Rein hold Neibuhr lära oss en hel del.
"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden."
Oftast är det bara så här långt som vi hör/läser bönen och ofta är kanske det vi mest kommer ihåg från bönen:
"att acceptera det jag inte kan förändra", vilket nog är en viktig lärdom, men lika mycket talar bönen om modet att våga förändra det jag kan. En fortsättning på bönens fortsättning betonar det (jag vet inte om det är ursprungsversionen).
"Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst.
Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia.
Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam."
Så fortsätter den istället i en annan version (kanske är det ursprungsversionen?):
"Living one day at a time;
Enjoying one moment at a time;
Accepting hardship as the pathway to peace.
Taking, as He did,
this sinful world as it is,
not as I would have it.
Trusting that He will make
all things right if I
surrender to His Will;
That I may be reasonably happy
in this life, and supremely happy
with Him forever in the next.
Amen"
Och sist, men inte minst, kan vi påminna oss om Wilfrid Stinissens ord:
"När du inte kan vänta något mer av dig själv, kan du börja vänta allt av Gud."
Att bekräfta regeln
Dörren till rummet är öppen och jag går in. Jag ser mig hastigt omkring. Trots att det redan sitter några där inne, utspridda vid de fyrkantiga borden, sätter jag mig vid ett tomt sådant. Läget är perfekt och jag tänker genomföra testet. Dessutom vill jag bespara mig själv från det ovälkomna påträngandets känsla i mitt huvud och besvikelsens ögon från den vars bord jag skulle satt mig vid.
Det finns ingenting av ovana vid att sakna bordsgranne, även om regeln har undantag. Just i detta i klassrum brukar antalet platser precis räcka till alla elever. Vi brukar fylla de fyra platserna vid "mitt" bord. Jag brukar sitta tillsammans med tre andra. Jag brukar sitta tillsammans. Vi brukar sitta tillsammans. Men det är på svenska-lektionerna. Bara på svenska-lektionerna. Där bekräftas regeln. Annars räcker borden i de andra klassrummen ofta bara till två, i de klassrum som heller aldrig blir helt fulla. Så bra. Bra för dem. Då slipper de ju få ögon av besvikelse. De ger dem till mig. Ögonen. Besvikelsen.
Vi har aldrig haft tyska i detta klassrum. Förmodligen räcker antalet platser till, och blir över. Därför kan jag göra testet. De första sekunderna blir jag inte förvånad. De andra borden fylls på allt mer. Så plötsligt: någon som kommer in i klassrummet går fram till det tommaste bordet. Mitt hjärta får plötsligt spel och galloperar med dubbla slag.
"Kan jag ta den stolen?" "Visst", svarar jag med kanske mitt första och enda ord den skoldagen. Den gallopperande hästen förvandlas till en tung sten. Jag hade rätt och hoppet hade fel. Hur kunde det vara så urbota idiotiskt att det kunde tro att den kompromiss som ändå tre platser, istället för en, skulle erbjuda var tillräcklig.
Så plötsligt når den verklighetsbaserade historien sitt andra klimax. Läraren, som råkar vara samma som på svenska-lektionerna, säger någonting högt inför alla. Jag blir chockad, men samtidigt inte särskilt förvånad, paradoxalt nog - eller är det en motsägelse? Jag vet att hon står på min sida i det ordlösa tankekriget om dugandet. "Hanna sitter ju helt ensam vid sitt bord. Några får sätta sig där." Så förödmjukande. Och så kärleksfullt. De ser frågande ut, men några manas närmare mig och sätter sig. Jag ser tveksamheten. Jag ser, allt, men jag råkar, som en motvillig skådespelare, försöka att undvika att synas, att finnas. Och de spelar med. Denna dag tvingades de bekräfta regeln. Ett undantag.
För er som inte märkt det...
Faktum är att man kan bli trött av att inte göra något särskilt. Kanske har det att göra med att man inte gör av med särskilt mycket energi och därför anses man inte heller behöva särskilt mycket energi heller. Kanske är det lite som med Röda havet (eller var det Döda havet - blandar alltid ihop det) att det behövs ett utflöde. Jag återkommer nog till detta också.
Räddningsaktion
Jag skrev tidigare att jag längtar till hösten. Det är fortfarande delvis sant, men att ha höst redan innan hösten egentligen är kommen är jag inte lika belåten med. Personligen tycker jag att det gott kunde vara sommar nu, och den åsikten må vara personlig, men jag är nog inte ensam om att känna så. Tyvärr verkar min hjärna anpassa sig till, men inte finna sig i, detta eftersom den plötsligt verkar tro att vi är i oktober eller kanske till och med början av november. Det är att gå alldeles för snabbt fram, enligt min åsikt. Var är solen?
Som ni kanske redan har märkt innehåller inte detta blogginlägg särskilt mycket, annat än ganska många bokstäver, men vad gör man inte för att försöka hålla liv i sin blogg?
