bloggandehanna

Jag har länge sett mig som en ansvarsfull person och jag tror faktiskt att jag ofta är det. När jag får, eller tar på mig, en uppgift där andra människor direkt blir påverkade av resultatet ser jag till att utföra uppgiften, åtminstone försöker jag.

Det har den senaste tiden slagit mitt att vad det gäller mitt eget liv är jag inte alls lika ansvarsfull.

Jag upplever det också som att människor vågar lita på mig, att de har förtroende för att jag tar mitt ansvar och försöker göra det som jag har lovat.

Jag litar inte särskilt mycket på mig själv. Jag har inte så stort förtroende för mig själv som är realtiskt.

Detta är kanske inte heller så konstigt. Människor litar på mig för att de har sett att jag tar ansvar för att försöka genomföra det som jag har lovat.

Jag litar inte på mig själv, och det är inte så konstigt eftersom jag heller inte tar så stort ansvar för mitt liv.
Det går också att vända på det.
Jag tar inte så stort ansvar för mitt liv eftersom jag inte litar på mig själv och tror att jag skulle klara av det.

Kanske känns det enklare att frånsäga sig allt ansvar, för att slippa bli besviken på sig själv.

Om jag försöker att utföra ett uppdrag som jag har lovat andra människor att göra men inte riktigt lyckas så kanske det påverkar människor negativt, men om jag verkligen har försökt så blir de troligtvis inte särskilt arga ändå. Varför kan jag inte låta mig själv misslyckas?

Varför kan jag inte låta mig själv få en chans att lyckas?

Jag menar inte att det skulle vara särskilt ädelt av mig att ta ansvar för att hjälpa andra, men inte mig själv.  Jag tror att det handlar om att ens eget liv och ens egen tillvaro ligger så nära en själv och ens personlighet att man känner det som mer smärtande att inte lyckas med det.

Faktum är ändå att klyschan om att man inte kan lyckas om man inte försöker faktiskt stämmer. Frågan är om man vill misslyckas genom att inte försöka eller misslyckas då och då, men försöka. Svaret är ju egentligen ganska självklart (om nu något kan vara just ganska självklart - motsägelse eller paradox?)

Många tror nog att jag är rädd för andra människor. Snarare är det så att jag är rädd för mig själv.

Jag tänker ibland att jag nog inte litar på människor (ni som har träffat mig vet vad jag menar), men snarare är det nog så att jag inte litar på mig själv.

Kanske har du också områden i ditt liv där du väljer att inte försöka ta ansvar för att du inte vill misslyckas. Varför gör vi människor så? Bara man funderar över det så upptäcker man hur tokigt det är.

Kanske kan sinnesrobönen av Rein hold Neibuhr lära oss en hel del.

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden."

Oftast är det bara så här långt som vi hör/läser bönen och ofta är kanske det vi mest kommer ihåg från bönen:
"att acceptera det jag inte kan förändra", vilket nog är en viktig lärdom, men lika mycket talar bönen om modet att våga förändra det jag kan. En fortsättning på bönens fortsättning betonar det (jag vet inte om det är ursprungsversionen).

"Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia.

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam."

Så fortsätter den istället i en annan version (kanske är det ursprungsversionen?):

"Living one day at a time;
Enjoying one moment at a time;
Accepting hardship as the pathway to peace.

Taking, as He did,
this sinful world as it is,
not as I would have it.

Trusting that He will make
all things right if I
surrender to His Will;

That I may be reasonably happy
in this life, and supremely happy
with Him forever in the next.

Amen"

Och sist, men inte minst, kan vi påminna oss om Wilfrid Stinissens ord:
"När du inte kan vänta något mer av dig själv, kan du börja vänta allt av Gud."

För er som inte märkt det så fascineras jag av paradoxer, vilket inte är detsamma som motsägelser, men det återkommer jag nog till i ett annat inlägg.

Faktum är att man kan bli trött av att inte göra något särskilt. Kanske har det att göra med att man inte gör av med särskilt mycket energi och därför anses man inte heller behöva särskilt mycket energi heller. Kanske är det lite som med Röda havet (eller var det Döda havet - blandar alltid ihop det) att det behövs ett utflöde. Jag återkommer nog till detta också.

Nu känner man ju att det kunde vara läge med ett nytt inlägg. Egentligen har jag flera sådana boende uppe i tankeverksamheten som ännu inte hittat sin väg till tangentbordet. För tillfäller orkar de nog inte riktigt färdas den korta sträckan, men någon gång inom en snar framtid kanske.

Jag skrev tidigare att jag längtar till hösten. Det är fortfarande delvis sant, men att ha höst redan innan hösten egentligen är kommen är jag inte lika belåten med. Personligen tycker jag att det gott kunde vara sommar nu, och den åsikten må vara personlig, men jag är nog inte ensam om att känna så. Tyvärr verkar min hjärna anpassa sig till, men inte finna sig i, detta eftersom den plötsligt verkar tro att vi är i oktober eller kanske till och med början av november. Det är att gå alldeles för snabbt fram, enligt min åsikt. Var är solen?

Som ni kanske redan har märkt innehåller inte detta blogginlägg särskilt mycket, annat än ganska många bokstäver, men vad gör man inte för att försöka hålla liv i sin blogg?

Den smyger sig på och den kommer plötsligt. Det är som om den var programmerat till att dyka upp där någongång under sensommaren, eller kanske snarare redan under högsommaren. Jag blir ofta förvånad av dess tidiga ankomst, som kanske egentligen inte är tidig eftersom den är sin vana trogen. Trots att jag älskar mycket av det som sommaren innebär så kan jag inte riktigt stå emot den längtan efter hösten som alltid dyker upp. Särskilt den tidiga hösten, där i septemtember, slås jag stundtals av längtan till. Detta år är inget undantag.

Jag slogs av tanken idag medan jag satt där i skogen och plockade blåbär - ett sådant tillfälle där tankarna flödar fritt - att hösten är något av paradoxernas årstid. Kanske är det en förklaring till att jag fascineras av den. Den där blandningen av framtid/nystart/nya tag/nyheter och trygghet/vardag/rutiner/välbekant är något som tilltalar mig.

Trots min hyllning till hösten tycker jag om alla årstider. Bara det att det tydligt skiftar mellan årstider har något uppfriskande i sig. Det låter som en klyscha (och det är det också), men alla årstider är mysiga på sitt sätt, tycker jag. Vad tycker ni? Har ni någon favoritårstid? Längtar ni till hösten?