Det tråkigaste inlägget hittils? Avgör själv! ;)
Nu undrar ni säkert om jag hann i tid till midsommarlunchen på Hela människan. Självklart gjorde jag inte det! 10 minuter för sent kom jag, för att vara exakt. Men nog pratat om det.
Efter vi varit på Hela människan åkte vi och hämtade min nya bildskärm. För att slippa betala TV-avgift så ska jag använda denna datorskärm till att titta på TV (via SVT Play, TV4 Play, osv.) och film med i min lägenhet. Det första året kommer jag att tjäna hela 75 kr på det. Men på sikt kommer jag ju att spara in mer.
Redan lite dammig.
Smurras nya hus - bildskärmskartongen!
Efter bildskärmshämtandet (det är roligt att skapa nya ord) hämtade vi upp brorsan och åkte mot Värnamo där det blev lite snabbshopping efter att vi gjort ett besök i Apladalen.
Tittut! Hungrig get...
Så kan man också göra...
Jag hittade två klänningar och ett par jeans och mamma en tunika på Snygga, vilket bara kostade 160 kr, sammanlagt! Med en kvart kvar till stängningsdags gick vi in på ByggMax för att köpa några fler brädor och en burk lasyr till spaljén jag och pappa håller på att bygga till en ny uteplats i trädgården.
Snart kanske min blogg är en modeblogg! Nä...
Åminne bruk var sista anhalt för gårdagens resa. Där var det motorträff och våffelservering. Pappa är intresserad av veteranbilar, medan vi andra har ett något svalare intresse för detsamma, men det är ändå roligt att åka iväg och hitta på litegrann. När vi hade gått på en "gata" med bilar uppställda på båda sidorna så skulle vi fortsätta titta och då sa pappa "Vi har ju inte tittat där än!" och pekade på ena sidan av bilar som vi nyss gått förbi. Jag tyckte att det räckte att använda vidseendet (heter det så?) och titta på både sidor samtidigt, medan jag gick, medan pappa visst hade koncentrerat sig på ena sidan. Slöseri med resurser och energi, kan jag tycka, att gå samma gata två gånger, haha, men där visar sig nog vem som är mest intresserad. (Kanske visar det också på att den kvinnliga kategorin människor har simultankapacitet, medan andra inte har det.)
Så var det nu en ny dag, som borde ägnas åt att slutföra två skolarbeten som blivit negligerade ett tag. Jag känner att jag borde ge dem lite uppmärksamhet igen. Sedan blir det nog bakande av cheesecake. Allvarligt talat så måste cheesecake vara något av det godaste som man kan äta!
Nu vet ni lite vad jag har hittat på och har samtidigt läst ett av de mest ointressanta blogginläggen i världshistorien. Visserligen kom jag ju fram till att bloggar behöver lite konkret vardagsanknytning, så nu har den fått det!
/Hanna
Efter vi varit på Hela människan åkte vi och hämtade min nya bildskärm. För att slippa betala TV-avgift så ska jag använda denna datorskärm till att titta på TV (via SVT Play, TV4 Play, osv.) och film med i min lägenhet. Det första året kommer jag att tjäna hela 75 kr på det. Men på sikt kommer jag ju att spara in mer.
Redan lite dammig.
Smurras nya hus - bildskärmskartongen!
Efter bildskärmshämtandet (det är roligt att skapa nya ord) hämtade vi upp brorsan och åkte mot Värnamo där det blev lite snabbshopping efter att vi gjort ett besök i Apladalen.
Tittut! Hungrig get...
Så kan man också göra...
Jag hittade två klänningar och ett par jeans och mamma en tunika på Snygga, vilket bara kostade 160 kr, sammanlagt! Med en kvart kvar till stängningsdags gick vi in på ByggMax för att köpa några fler brädor och en burk lasyr till spaljén jag och pappa håller på att bygga till en ny uteplats i trädgården.
Snart kanske min blogg är en modeblogg! Nä...
Åminne bruk var sista anhalt för gårdagens resa. Där var det motorträff och våffelservering. Pappa är intresserad av veteranbilar, medan vi andra har ett något svalare intresse för detsamma, men det är ändå roligt att åka iväg och hitta på litegrann. När vi hade gått på en "gata" med bilar uppställda på båda sidorna så skulle vi fortsätta titta och då sa pappa "Vi har ju inte tittat där än!" och pekade på ena sidan av bilar som vi nyss gått förbi. Jag tyckte att det räckte att använda vidseendet (heter det så?) och titta på både sidor samtidigt, medan jag gick, medan pappa visst hade koncentrerat sig på ena sidan. Slöseri med resurser och energi, kan jag tycka, att gå samma gata två gånger, haha, men där visar sig nog vem som är mest intresserad. (Kanske visar det också på att den kvinnliga kategorin människor har simultankapacitet, medan andra inte har det.)
Så var det nu en ny dag, som borde ägnas åt att slutföra två skolarbeten som blivit negligerade ett tag. Jag känner att jag borde ge dem lite uppmärksamhet igen. Sedan blir det nog bakande av cheesecake. Allvarligt talat så måste cheesecake vara något av det godaste som man kan äta!
Nu vet ni lite vad jag har hittat på och har samtidigt läst ett av de mest ointressanta blogginläggen i världshistorien. Visserligen kom jag ju fram till att bloggar behöver lite konkret vardagsanknytning, så nu har den fått det!
/Hanna
Bättre aldrig än sent?
Jag kan nog räkna på min ena hand de gånger jag kom i tid till lektioner under min gymnasiettid (om man inte räknar med de dagar då vi hade lång sovmorgon). Jag minns en morgon med fasa. När jag drog ner handtaget till klassrumsdörren så var dörren låst. Ingenstans i närheten såg jag några klasskompisar. Hade jag läst fel på schemat? Hade jag missat att vi skulle ha lektion någon annan stans? Frågorna var många. Så tittade jag på klockan. Det var flera minuter kvar tills vi skulle börja och jag var först framme vid klassrummet!
Att jag skulle minnas den morgonen med fasa var så klart en överdrift, men faktum är att det var en väldigt ovanlig situation, som gjorde mig helt ställd. Jag är alltså inte van vid att komma i tid. Detta är så klart ingen egenskap som andra brukar uppskata - tvärt om. Kommer man inte i tid kan man anses både lat och arrogant.
Många anser nog att det bara gäller att skärpa till sig; anstränger man sig tillräckligt mycket så kommer man i tid, menar en del. Så kan jag också tänka när jag funderar över alla mina sena ankomster. När jag väl är i en viss situation är det dock inte lika enkelt.
Jag tror att det finns två typer av människor:
1. de som alltid kommer i tid och irriterar sig över de som kommer för sent
2. de som alltid kommer för sent och inte kan förstå att folk irriterar sig så mycket på det.
Jag tillhör alltså den andra kategorin. Allvarligt talat så tror jag att det lätt kan bli en irriterad stämning mellan människor i de två grupperna. Man har svårt att förstå den andres synvinkel. När jag gick bibelskola för några år sedan var det tydligt att vi hade två olika grupper i klassen, vad det gäller att komma i tid eller inte. Vi hade tre rader med bord i klassrummet. De första timmarna på skoldagen (innan fikat vid halt tio-tiden) var oftast hela den främsta raden helt tom, medan den efter fikat plötligt var full av "kategori två-människor". Jag kan förstå att folk blev irriterade. (Det är också intressant att fundera över varför problemet med att komma för sent var så stort just i bibelskoleklassen.)
Man kan fråga sig varför det inte bara går att skärpa sig, för jag menar att det inte alltid är så enkelt. Vi som kommer för sent gör det ofta inte medvetet av arrogans. Jag tänker ofta att jag ska skärpa till mig och se till att komma i tid. I början fungerar det ofta, men sedan är jag tillbaka i samma dåliga vana. Självklart tror jag att det går att öva på att komma i tid och faktiskt bli bättre på det. Jag tror ändå att vissa har sämre förutsättningar för att komma i tid än vad andra har. Kanske handlar det om att man inte känner sig stressad lika enkelt. För andra kanske det är tvärt om - att man har så lätt för att känna sig stressad att man "stänger av" för att inte "koka över" av stress och därför kommer för sent. En del som kommer för sent gör det kanske på grund av ADHD/ADD-problmetik, som kan innebära problem med att utföra handlar automatiskt och andra problem med arbetsminnet. För min del tror jag att det handlar om kategori nummer två - att jag stänger av stressen.
Jag efterlyser här med överseende med alla oss som ofta kommer för sent! Vi människor är bra och dåliga på olika saker. Däremot är det inte fel med uppmuntran och utmaningar. Om någon, som ofta kommer för sent, för ovanlighetens skulle lyckas komma i tid, uppmärksamma då det (lite diskret) och ge beröm! Då blir vi glada!;) Utmaningar är också bra. Säg till din "för sent"-kommande kompis: "Jag slår vad om att du kommer att komma 10 minuter sent!", så kanske hon/han bara kommer 5 minuter för sent den gången!
Nu måste jag sluta skriva, så att jag inte kommer alldeles för sent till Hela människans midsommarlunch!
/Hanna
Kanske skulle börja använda äggklockan till mer än bakning?
Att jag skulle minnas den morgonen med fasa var så klart en överdrift, men faktum är att det var en väldigt ovanlig situation, som gjorde mig helt ställd. Jag är alltså inte van vid att komma i tid. Detta är så klart ingen egenskap som andra brukar uppskata - tvärt om. Kommer man inte i tid kan man anses både lat och arrogant.
Många anser nog att det bara gäller att skärpa till sig; anstränger man sig tillräckligt mycket så kommer man i tid, menar en del. Så kan jag också tänka när jag funderar över alla mina sena ankomster. När jag väl är i en viss situation är det dock inte lika enkelt.
Jag tror att det finns två typer av människor:
1. de som alltid kommer i tid och irriterar sig över de som kommer för sent
2. de som alltid kommer för sent och inte kan förstå att folk irriterar sig så mycket på det.
Jag tillhör alltså den andra kategorin. Allvarligt talat så tror jag att det lätt kan bli en irriterad stämning mellan människor i de två grupperna. Man har svårt att förstå den andres synvinkel. När jag gick bibelskola för några år sedan var det tydligt att vi hade två olika grupper i klassen, vad det gäller att komma i tid eller inte. Vi hade tre rader med bord i klassrummet. De första timmarna på skoldagen (innan fikat vid halt tio-tiden) var oftast hela den främsta raden helt tom, medan den efter fikat plötligt var full av "kategori två-människor". Jag kan förstå att folk blev irriterade. (Det är också intressant att fundera över varför problemet med att komma för sent var så stort just i bibelskoleklassen.)
Man kan fråga sig varför det inte bara går att skärpa sig, för jag menar att det inte alltid är så enkelt. Vi som kommer för sent gör det ofta inte medvetet av arrogans. Jag tänker ofta att jag ska skärpa till mig och se till att komma i tid. I början fungerar det ofta, men sedan är jag tillbaka i samma dåliga vana. Självklart tror jag att det går att öva på att komma i tid och faktiskt bli bättre på det. Jag tror ändå att vissa har sämre förutsättningar för att komma i tid än vad andra har. Kanske handlar det om att man inte känner sig stressad lika enkelt. För andra kanske det är tvärt om - att man har så lätt för att känna sig stressad att man "stänger av" för att inte "koka över" av stress och därför kommer för sent. En del som kommer för sent gör det kanske på grund av ADHD/ADD-problmetik, som kan innebära problem med att utföra handlar automatiskt och andra problem med arbetsminnet. För min del tror jag att det handlar om kategori nummer två - att jag stänger av stressen.
Jag efterlyser här med överseende med alla oss som ofta kommer för sent! Vi människor är bra och dåliga på olika saker. Däremot är det inte fel med uppmuntran och utmaningar. Om någon, som ofta kommer för sent, för ovanlighetens skulle lyckas komma i tid, uppmärksamma då det (lite diskret) och ge beröm! Då blir vi glada!;) Utmaningar är också bra. Säg till din "för sent"-kommande kompis: "Jag slår vad om att du kommer att komma 10 minuter sent!", så kanske hon/han bara kommer 5 minuter för sent den gången!
Nu måste jag sluta skriva, så att jag inte kommer alldeles för sent till Hela människans midsommarlunch!
/Hanna
Kanske skulle börja använda äggklockan till mer än bakning?
Att samla pensionärspoäng
Förr i tiden räknades man nästan som vuxen redan i 14-års-åldern när många började arbeta efter Folkskolan. Konfirmationen sågs som ett steg in i vuxenvärlden. Sedan hände något, som började redan på 50- och 60-talen, men blev ännu mer tydligt på 70-talet och framåt - det bildades en ungdomskultur. Nuförtiden räknas man knappt som vuxen innan man fyller 30; i 20-års-åldern är man nämligen "ungvuxen". Jag tror dock att jag sakta, men säkert alltmer närmar mig "vuxen-åldern". Vad är anledningen till det? kanske ni undrar. Svar: Jag funderar på att köpa en cykelhjälm. Ja, ni hörde rätt! (Kanske är det istället pensionärspoäng som jag samlar?)
Visserligen har jag gamla hjälmar som jag använde när jag var barn, men jag tror att det är dags att skaffa en ny hjälm om jag ska börja använda hjälm igen. Men jag undrar en sak: var är alla snygga hjälmar? Visst kan jag kanske förstå att tävlingscyklare, som cyklar runt i sådana där cykelbyxor och ligger ner när de cyklar, vill ha sportiga hjälmar i klara färger, men jag vill ju vara lite "stylish"! Jag efterlyser hjälmar som är diskreta och stilrena, kanske enfärgade eller med något snyggt, modernt mönster! Sådana hjälmar finns väl, men är sällsynta. Har någon av er något tips på en sådan hjälm?
Jag har funderat på det där att man när man blir äldre inte bryr sig lika mycket om vad folk tycker. (Jag har ju fortfarande inte lämnat det, eftersom jag vill ha en snygg hjälm!) Visst bryr jag mig fortfarande om hur jag ser ut, och det tänker jag fortsätta göra till viss del. Fortfarande vägrar jag att ta på mig regnkläder, även om det spöregnar! Ändå känner jag faktiskt inte riktigt samma "krav" att passa in i en viss mall. Jag tror faktiskt att det ofta blir en skillnad när man har slutat gymnasiet.
En bloggerska, vars blogg jag läser, skrev häromdagen om sin dotter som inte hade några vänner i skolan eftersom hon inte ansågs passa in. Denna mamma hoppades och trodde på att dottern, efter att hon gått ut skolan skulle välja sin egna vänner där hon skulle bli accepterad. Vi får ju hoppas att hon får vänner i klassen innan dess. Ändå kan det vara en tröst för de barn och ungdomar som inte känner att de passar in. Jag tror nämligen också att någonting händer efter skolåren. Det där "kravet" på att passa in försvinner lite. Istället utkristaliseras en mängd olika grupper av olika slags människor. (Nu menar jag inte att det alltid är bra att människor placeras in i fack.) När man börjar bli vuxen inser man nog ofta att det bästa är att vara just den man är och när alla inser det hittar man också lättare de människor som man trivs tillsammans med. Innan dess hade man haft svårt att skönja de människorna i vimlet av likriktning. Nu inser man alltmer att det viktiga inte är just att umgås med de som tillhör det populära gänget (hos oss kallades det "tuffa gänget") utan att umgås med de som man trivs tillsammans med.
Nu inbillar jag mig inte att viljan till att vara populär och passa in försvinner; det är någonting som finns hos oss människor. Däremot tror jag att det ändrar skepnad när vi blir äldre. Inte heller menar jag att vi bara bör umgås med de som vi är lika, men medan vi likriktar oss så blir ju det ändå så.
Våga vara den du är, säger jag till dig. Hade det varit något elakt jag sagt nu skulle det hetat att jag kastat sten i glashus. Nu är det istället ett gott råd som jag ger oss alla. Ett gott råd som vi ofta hört, men behöver höra mer!
/Hanna
Visserligen har jag gamla hjälmar som jag använde när jag var barn, men jag tror att det är dags att skaffa en ny hjälm om jag ska börja använda hjälm igen. Men jag undrar en sak: var är alla snygga hjälmar? Visst kan jag kanske förstå att tävlingscyklare, som cyklar runt i sådana där cykelbyxor och ligger ner när de cyklar, vill ha sportiga hjälmar i klara färger, men jag vill ju vara lite "stylish"! Jag efterlyser hjälmar som är diskreta och stilrena, kanske enfärgade eller med något snyggt, modernt mönster! Sådana hjälmar finns väl, men är sällsynta. Har någon av er något tips på en sådan hjälm?
Jag har funderat på det där att man när man blir äldre inte bryr sig lika mycket om vad folk tycker. (Jag har ju fortfarande inte lämnat det, eftersom jag vill ha en snygg hjälm!) Visst bryr jag mig fortfarande om hur jag ser ut, och det tänker jag fortsätta göra till viss del. Fortfarande vägrar jag att ta på mig regnkläder, även om det spöregnar! Ändå känner jag faktiskt inte riktigt samma "krav" att passa in i en viss mall. Jag tror faktiskt att det ofta blir en skillnad när man har slutat gymnasiet.
En bloggerska, vars blogg jag läser, skrev häromdagen om sin dotter som inte hade några vänner i skolan eftersom hon inte ansågs passa in. Denna mamma hoppades och trodde på att dottern, efter att hon gått ut skolan skulle välja sin egna vänner där hon skulle bli accepterad. Vi får ju hoppas att hon får vänner i klassen innan dess. Ändå kan det vara en tröst för de barn och ungdomar som inte känner att de passar in. Jag tror nämligen också att någonting händer efter skolåren. Det där "kravet" på att passa in försvinner lite. Istället utkristaliseras en mängd olika grupper av olika slags människor. (Nu menar jag inte att det alltid är bra att människor placeras in i fack.) När man börjar bli vuxen inser man nog ofta att det bästa är att vara just den man är och när alla inser det hittar man också lättare de människor som man trivs tillsammans med. Innan dess hade man haft svårt att skönja de människorna i vimlet av likriktning. Nu inser man alltmer att det viktiga inte är just att umgås med de som tillhör det populära gänget (hos oss kallades det "tuffa gänget") utan att umgås med de som man trivs tillsammans med.
Nu inbillar jag mig inte att viljan till att vara populär och passa in försvinner; det är någonting som finns hos oss människor. Däremot tror jag att det ändrar skepnad när vi blir äldre. Inte heller menar jag att vi bara bör umgås med de som vi är lika, men medan vi likriktar oss så blir ju det ändå så.
Våga vara den du är, säger jag till dig. Hade det varit något elakt jag sagt nu skulle det hetat att jag kastat sten i glashus. Nu är det istället ett gott råd som jag ger oss alla. Ett gott råd som vi ofta hört, men behöver höra mer!
/Hanna
De pinsamma kraven för en fänglande blogg
Jag har funderat på om det skulle vara intressant eller inte om jag, i bloggen, ibland sammanfattade lite vad jag gjort på dagarna, lite som en dagbok. Många som skriver bloggar berättar ofta om vad de gör på dagarna. När jag funderar på hur de dagboksanteckningar, som återfinns i en del av de bloggar som jag läser, faller ut, kommer jag till blandade slutsatser. Ibland är det väldigt ointressant att läsa detaljredovisningar över i stort sett ingenting, medan andras vardagsberättelser är väldigt fängslande, eller, ja, så fängslande som vardagsberättelser kan bli. Faktum är att en del bloggar ögnar jag bara igenom trots att de innehåller väldigt intressanta tankegånger, just för att det känns lite som att läsa en vetenskapsskrift (vilket visserligen kan vara intressant). Jag tror att man behöver känna att man, till viss del, känner den som skriver bloggen. Det behövs att man kryddar bloggen med det verkliga livet.
Frågan är då om mitt liv är tillräckligt intressant för att man ska vijla läsa om det. Det känns inte alltid som det. Å andra sidan kanske det viktigaste inte är att man skriver om en massa roliga saker som man har hittat på, utan att man kan hitta det komiska, det allmänmänskliga och det djupa i det vardagliga.
Idag har jag varit på fika i kyrkan, ätit lunch tillsammans med några vänner och tagit det allmänt lugnt. Själva händelserna i sig var väldigt trevliga, men att rada upp aktiviteterna så här resulterar knappast i några litterära utmärkelser. Jag får helt enkelt öva på detta. Vi får väl se om det dyker upp någon anekdot på bloggen senare idag. Jag har dock funderat på om det kanske skulle behöva innebära att jag skämt ut mig, snubblat eller liknande. Dråpliga händelser är ju ofta roligt att läsa om, men inte alltid lika trevligt att uppleva. Ska det krävas för att mina vardagsredogörelser ska bli intressanta så får jag nog fundera ytterligare på om jag vill att min blogg ska vara en offentlig dagbok. Å andra sidan: dråpliga och skämmiga händelser händer väl en klant som mig oavsett om jag skriver det i bloggen eller inte.
Nu ska jag snart skriva lite skolarbete och senare spika spaljé (eller snarare mäta upp var det ska spikas). Det återstår att se om det sistnämnda kommer resultera i ett blogginlägg eller inte. Det finns en viss risk för det, åtminstone om jag dristar mig att försöka spika. (Hyberbol är en del av skrivarkonsten. Riktigt så illa är det nog ändå inte med mina spikar-färdigheter, annat än att det resulterar i lite böjda spikar.)
/Hanna
Frågan är då om mitt liv är tillräckligt intressant för att man ska vijla läsa om det. Det känns inte alltid som det. Å andra sidan kanske det viktigaste inte är att man skriver om en massa roliga saker som man har hittat på, utan att man kan hitta det komiska, det allmänmänskliga och det djupa i det vardagliga.
Idag har jag varit på fika i kyrkan, ätit lunch tillsammans med några vänner och tagit det allmänt lugnt. Själva händelserna i sig var väldigt trevliga, men att rada upp aktiviteterna så här resulterar knappast i några litterära utmärkelser. Jag får helt enkelt öva på detta. Vi får väl se om det dyker upp någon anekdot på bloggen senare idag. Jag har dock funderat på om det kanske skulle behöva innebära att jag skämt ut mig, snubblat eller liknande. Dråpliga händelser är ju ofta roligt att läsa om, men inte alltid lika trevligt att uppleva. Ska det krävas för att mina vardagsredogörelser ska bli intressanta så får jag nog fundera ytterligare på om jag vill att min blogg ska vara en offentlig dagbok. Å andra sidan: dråpliga och skämmiga händelser händer väl en klant som mig oavsett om jag skriver det i bloggen eller inte.
Nu ska jag snart skriva lite skolarbete och senare spika spaljé (eller snarare mäta upp var det ska spikas). Det återstår att se om det sistnämnda kommer resultera i ett blogginlägg eller inte. Det finns en viss risk för det, åtminstone om jag dristar mig att försöka spika. (Hyberbol är en del av skrivarkonsten. Riktigt så illa är det nog ändå inte med mina spikar-färdigheter, annat än att det resulterar i lite böjda spikar.)
/Hanna
Mot goda höjder
Är det någon ände på detta, kan man fråga sig. Nu klättrar jag ytterligare ett steg upp på bloggstegen. Recept hör alla bra bloggar till, eller? ;)
I eftermiddags testade jag att göra en snickersinspirerad kladdkaka. Det är ett hop-plockat recept, med en kladdkaksbotten och snickersinspirerad topp. Familjen har smakat och det godkändes!
Här kommer receptet för den som vill pröva själv:
Kladdkaksbotten
4 ägg
6 dl socker
250 g smält smör eller margarin
3 dl vetemjöl
2 tsk vaniljsocker
6 msk kakao
I eftermiddags testade jag att göra en snickersinspirerad kladdkaka. Det är ett hop-plockat recept, med en kladdkaksbotten och snickersinspirerad topp. Familjen har smakat och det godkändes!
Här kommer receptet för den som vill pröva själv:
Kladdkaksbotten
4 ägg
6 dl socker
250 g smält smör eller margarin
3 dl vetemjöl
2 tsk vaniljsocker
6 msk kakao
Vispa ägg och socker. Tillsätt smält smör. Blanda mjöl, vaniljsocker och kakao i en bunke och häll sedan ner det i resten av blandningen.
Bred ut på bakplåtspapper (vik eventuellt upp kanterna) i en långpanna. Strö över jordnötter efter behag (gärna mycket!). Grädda 20 minuter i 175 grader.
Kolasås
2 dl socker
2 tsk vaniljsocker
2 msk kakao
1 dl ljus sirap
1 dl grädde
4 msk smör
Koka ihop alla ingredienserna till såsen (tar cirka 10 min). Rör ofta så att det inte bränner fast.
Häll såsen över den varma kakan. Låt därefter kakan bli kall.
Bred slutligen ljus smält choklad i valfri mängd över den kalla (det är viktigt att den är kall) kakan.
Skär upp i rutor. Låt dig väl smaka!
/Hanna
I egen söt person
Att lägga in bilder i sin blogg har jag hört ska vara en framgångsfaktor! Därför kommer här en serier bilder på den sötaste personen i vårt hushåll: självaste Smurra Sprätt Doris ***** [efternamn]. (Ibland går hon även under andra namn...)
Ligger på bordet i uterummet.
Smutsiga, men söta, tassar!
Livsnjutare.
Profilbild?
(Bilderna hamnar nog lite utanför "bloggtextområdet", men jag gör inget åt det nu, inte för tillfället i alla fall. Jag vill gärna ha stora bilder i bloggen.)
Jo, jag vet: hon är söt!
/Hanna
(EDIT: Jag råkade först skriva "här kommer en serie bilder av den sötaste personen i vårt hushåll". Givetvis menade jag "på". Det skulle ha varit lite förmätet annars. Haha... Det är ju personen framför kameran - inte bakom - som jag syftar på!)
Ligger på bordet i uterummet.
Smutsiga, men söta, tassar!
Livsnjutare.
Profilbild?
(Bilderna hamnar nog lite utanför "bloggtextområdet", men jag gör inget åt det nu, inte för tillfället i alla fall. Jag vill gärna ha stora bilder i bloggen.)
Jo, jag vet: hon är söt!
/Hanna
(EDIT: Jag råkade först skriva "här kommer en serie bilder av den sötaste personen i vårt hushåll". Givetvis menade jag "på". Det skulle ha varit lite förmätet annars. Haha... Det är ju personen framför kameran - inte bakom - som jag syftar på!)
Long time - inget hav
Ha! Där fintade jag er allt! Nu trodde ni säkert att jag inte skulle uppdatera min blogg mer; att jag hade lagt ner detta projekt eller helt enkelt glömt bort det för en lång framtid. Förmodligen är jag närmast sanningen om jag istället tänker att ni förmodligen inte ägnat min blogg särskilt mycket tanke. Hur som helst, så är detta ett nytt inlägg - det första på flertalet veckor. Vad har då Hanna gjort den senaste tiden, kanske ni undrar. Förmodligen undrar ni inte, men vi leker med tanken... Hanna har:
- pluggat
- slutat skolan för detta läsår
- fått sommarlov (egentligen identisk med föregående punkt, men vad gör man inte för att få det att verka som att man gjort mer än vad man gjort?!)
- umgåtts med sin familj
- varit i kyrkan
- fixat med trädgården
- beställt bildskärm till datorn (att titta på tv-program på för att slippa betala tv-avgift)
- nästan blivit royalist
- tittat på tv
- suttit vid datorn (en självklarhet som jag inte hade behövt nämna?!)
Tyckte ni att detta var en intressant information?? Troligtvis inte! Därför: vad tycker ni att jag ska skriva om? Visserligen har jag några inlägg på lager i tanken, men tips mottages tacksamt. Kanske finns det ett visst ämne som du tänker att det kunde vara lite intressant om jag skrev om. Kanske har du en fråga som du vill att jag ska försöka besvara. Jag är ingen expert på något vis - det är inte det jag menar - men det skulle vara kul att få lite interaktion, tycker ni inte? Dessutom: jag skriver gärna om något helt otippat ämne. Det kunde väl vara kul?
Klockan är visst ganska mycket, vilket innebär att jag borde sova. Men (jag övar på att tillåta mig själv att börja en mening med "men"), tycker inte ni att det ibland känns lite snopet att behöva slösa tid på att sova bort delar av sitt liv?!
I vilket fall som helst: det skulle vara roligt med lite kommentarer. Jag har fått några kommentarer, på andra inlägg, redan och det tycker jag är jätteroligt!
Ha det bra! Vi hörs!
- pluggat
- slutat skolan för detta läsår
- fått sommarlov (egentligen identisk med föregående punkt, men vad gör man inte för att få det att verka som att man gjort mer än vad man gjort?!)
- umgåtts med sin familj
- varit i kyrkan
- fixat med trädgården
- beställt bildskärm till datorn (att titta på tv-program på för att slippa betala tv-avgift)
- nästan blivit royalist
- tittat på tv
- suttit vid datorn (en självklarhet som jag inte hade behövt nämna?!)
Tyckte ni att detta var en intressant information?? Troligtvis inte! Därför: vad tycker ni att jag ska skriva om? Visserligen har jag några inlägg på lager i tanken, men tips mottages tacksamt. Kanske finns det ett visst ämne som du tänker att det kunde vara lite intressant om jag skrev om. Kanske har du en fråga som du vill att jag ska försöka besvara. Jag är ingen expert på något vis - det är inte det jag menar - men det skulle vara kul att få lite interaktion, tycker ni inte? Dessutom: jag skriver gärna om något helt otippat ämne. Det kunde väl vara kul?
Klockan är visst ganska mycket, vilket innebär att jag borde sova. Men (jag övar på att tillåta mig själv att börja en mening med "men"), tycker inte ni att det ibland känns lite snopet att behöva slösa tid på att sova bort delar av sitt liv?!
I vilket fall som helst: det skulle vara roligt med lite kommentarer. Jag har fått några kommentarer, på andra inlägg, redan och det tycker jag är jätteroligt!
Ha det bra! Vi hörs!
