Att bekräfta regeln

Dörren till rummet är öppen och jag går in. Jag ser mig hastigt omkring. Trots att det redan sitter några där inne, utspridda vid de fyrkantiga borden, sätter jag mig vid ett tomt sådant. Läget är perfekt och jag tänker genomföra testet. Dessutom vill jag bespara mig själv från det ovälkomna påträngandets känsla i mitt huvud och besvikelsens ögon från den vars bord jag skulle satt mig vid.

Det finns ingenting av ovana vid att sakna bordsgranne, även om regeln har undantag. Just i detta i klassrum brukar antalet platser precis räcka till alla elever. Vi brukar fylla de fyra platserna vid "mitt" bord. Jag brukar sitta tillsammans med tre andra. Jag brukar sitta tillsammans. Vi brukar sitta tillsammans. Men det är på svenska-lektionerna. Bara på svenska-lektionerna. Där bekräftas regeln. Annars räcker borden i de andra klassrummen ofta bara till två, i de klassrum som heller aldrig blir helt fulla. Så bra. Bra för dem. Då slipper de ju få ögon av besvikelse. De ger dem till mig. Ögonen. Besvikelsen.

Vi har aldrig haft tyska i detta klassrum. Förmodligen räcker antalet platser till, och blir över. Därför kan jag göra testet. De första sekunderna blir jag inte förvånad. De andra borden fylls på allt mer. Så plötsligt: någon som kommer in i klassrummet går fram till det tommaste bordet. Mitt hjärta får plötsligt spel och galloperar med dubbla slag.

"Kan jag ta den stolen?" "Visst", svarar jag med kanske mitt första och enda ord den skoldagen. Den gallopperande hästen förvandlas till en tung sten. Jag hade rätt och hoppet hade fel. Hur kunde det vara så urbota idiotiskt att det kunde tro att den kompromiss som ändå tre platser, istället för en, skulle erbjuda var tillräcklig.

Så plötsligt når den verklighetsbaserade historien sitt andra klimax. Läraren, som råkar vara samma som på svenska-lektionerna, säger någonting högt inför alla. Jag blir chockad, men samtidigt inte särskilt förvånad, paradoxalt nog - eller är det en motsägelse? Jag vet att hon står på min sida i det ordlösa tankekriget om dugandet. "Hanna sitter ju helt ensam vid sitt bord. Några får sätta sig där." Så förödmjukande. Och så kärleksfullt. De ser frågande ut, men några manas närmare mig och sätter sig. Jag ser tveksamheten. Jag ser, allt, men jag råkar, som en motvillig skådespelare, försöka att undvika att synas, att finnas. Och de spelar med. Denna dag tvingades de bekräfta regeln. Ett undantag.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0