bloggandehanna

Tack vare att min blogg blivit länkad till så har jag extra många besökare just nu. Jättekul! Välkomna hit! Besök gärna Lovisas fina blogg: Lofsans.

Nu tänkte jag därför ta tillfället i akt att fråga om ni vill följa min blogg på Bloglovin'. Helt frivilligt (såklart), men vill du följa min blogg så klicka på bilden här (så skulle jag bli jätteglad!):




Och, när jag ändå är igång; jag finns på Twitter också.



Än en gång: välkommen!

• "Det smittande skrattet hos en vän.
• En obekant person på tåget som gäspar får oss att göra detsamma.
• Obehaget vi upplever hos oss själva när vi ser någon knäcka lilltån mot ett hårt föremål och vika sig av smärta.
• När en person gör en rörelse, som till exempel. stryker handen mot sitt ansikte, under en längre tid och en person speglar denna."

Detta är ju bara så intressant! Flera är de gånger då jag stört mig på att jag råkar dricka ur mitt glas nästan samtidigt som personen mitt emot mig när jag äter lunch! Men, nu var det inte riktigt dit jag ville komma med mitt inlägg.

Ordet var ju inte heller spegelneuroner utan samhörighet. Kanske har detta inte helt och håller med just spegelneuroner att göra, men delvis, kan jag tänka mig. Det jag tänker på är de tillfällen när man bara kan titta på någon i ögonen och ändå förstå vad den tänker. Den där djupa känslan av samvaro och samhörighet som kan uppstå i mötet mellan två eller flera människor. De där tillfällena när man kan känna någons glädje eller sorg utan att så många ord utbyts. (Förlåt att jag bryter det djupa och allvarliga i denna text, men märker ni att jag övar på att skriva meningar som inte innehåller någon fullständig huvudsats? Är det verkligen bra att öva på det?) Say no more. Jag tror att ni vet vad jag menar.

En annan härlig "sak" i sammanhanget: humor. Det finns givetvis olika slags humor och många av de olika sorternas humor är väldigt kul (inte särskilt otippat kanske). Kanske är ändå den härligaste humorn den interna humorn och den humorn när man vänskapligt driver med varandra.

Det jag menar är de tillfällen då man liksom har en överenskommelse med någon annan om att något är roligt. När så det roliga händer behöver man bara snabbt möta varandras blickar och sedan utbrista i eller försöka kväva skrattet (beroende på vilket sammanhang). (Kanske hade ni tyckt att det var intressant att veta vad jag om mitt kompisgäng hade för smeknamn på vissa utvalda personer på högstadiet, när vi gick i sjuan, men jag tror att jag struntar i att berätta det. Jag vill ju inte att ni ska sluta se mig som den seriösa person jag är, haha.)

Jag tänker också på det där när man driver lite med sina vänner. Sällan kan man bli så glad som när någon säger något "halvelakt" till en, med glimten i ögat! Det är som om personen säger: "Jag ser vem du är, både dina dåliga och dina bra sidor, men jag gillar dig!"

Ett litet exempel i sammanhanget: Mina klasskompisar kläckte häromdagen ur sig en sådan kommentar. Vår lärare sa först: "Nu börjar vi trots att alla inte har kommit." (Några i klassen hade ännu inte kommit, men jag var där.) Då sa några i klassen: "Hanna har ju kommit, så då borde väl alla vara här!" (Jag brukar komma sent.) Visst kändes det lite jobbigt att återigen bli påmind om min tidsoptimism, men mest blev jag glad(?). Visst är det egentligen lite konstigt?!

När jag gick i gymnasiet skrev vi ofta bokloggar till böckerna vi läst. Detta innebar att vi citerade passager i böckerna som vi fastnat för särskilt och kommenterade med egna tankar. Jag kommer ihåg att jag i en boklogg i kommentarerna till ett citat (jag kommer inte ihåg vilket) kom fram till att humor, åtminstone bland människor som känner varandra, ofta inte handlar så mycket om att komma på roliga skämt, bara så där - att berätta roliga historier som man har på lager. Jag har fortfarande samma åsikt. Det handlar främst om att lära känna varandra och i den där relationen, med de personligheter som man har, så växer det fram en ömsesidig humor, som kanske inte platsar in i humorns hall of fame, men som speglar personligheter och relationer. Det handlar om samvaro, om samhörighet, och det är så fint!

Åh, vad fint det är! Jag sitter här och blir lite nostalgisk och rörd. Samhörighet, det måste vara ett av de finaste orden som finns! Och, om nu ordet är så fint, hur fin är då inte samhörigheten i sig! Mer samhörighet åt folket! (Det skulle nog lösa många problem!)

Det skulle vara intressant att läsa era tankar om detta ord!

Jag fortsätter att skriva om social fobi genom att utgå ifrån kommentaren som jag fick på föregående inlägg.

"hm...för att bli sedd måste man låta sig bli sedd? Sackaios kom ner ur trädet, idag vill jag gästa ditt hus"....typ...?

I detta att vara älskad av andra människor finns också ständigt en rädsla för att man en dag inte ska vara älskad längre? Att kärleken kan ta slut, man kan bli lämnad, övergiven osv? MEN utan att ta den risken vågar vi inte ens låta någon se oss, lära känna oss och älska oss....och så jagar vi i själva verket bort oss själva från det vi mest av allt längtar efter, vi springer ifrån det vi vill till??"

Klockren kommentar! Visst är det så. Social fobi innebär just det att man är rädd för att bli granskad av andra människor och bli negativt bedömd och i slutändan bli avvisad. Detta gör att man hela tiden (i stort sett), eller i specifika situationer, tänker överdrivet mycket på hur man kan tänkas framstå i andra människors ögon. Denna självfokusering gör att man ofta känner sig extremt iakktagen. Som en foljd av det försöker man göra så lite väsen av sig som möjligt, att bli osynlig. Man vill inte dra uppmärksamhet till sig.

Det blir alltså en paradox. Det man mest av allt längtar efter är att bli sedd och älskad. Denna längtan leder till en rädsla för att bli avvisad, vilket leder till att man försöker göra sig mer eller mindre osynlig. Man vill bli sedd, men försöker att inte synas.

Detta beskrivs bra genom ett citat (som jag har återgivit i ett tidigare inlägg) ur Göran Larssons bok Skamfilad:
"Samtidigt signalerar hon omedvetet till omgivningen att hon vill vara ifred. Det är som hon höll upp en skylt gentemot omgivningen. På hennes sida skylten står det: "Jag längtar, kom hit." På den andra sidan står det: "Dra åt skogen, gå härifrån." Problemet för en sådan försvinnare är att hon tror att budskapet ser likadant ut på båda sidor skylten."

När man har social fobi är man alltså, som sagt (precis som många andra människor) rädd för att bli avvisad. När man då försöker göra sig osynlig så ser andra människor kanske heller inte en, eller, åtminstone, väljer de kanske ofta att inte ta kontakt. Då är det lätt hänt att personen med social fobi känner att hon/han får sina farhågor bekräftade. Det blir som en självuppfyllande profetia.

En viktig fråga är vad man ska göra åt detta missförstånd.

Frågor på det? :)

Vad tror du? Handlar social fobi om en rädsla för att kanske "göra bort sig" och därmed bli "förkastad"?? Om att sätta sitt värde utifrån vad man gör/lyckas med alternativt inte gör/misslyckas med....istället för att vara värdefull och älskad för att man ÄR....bara ÄR....?

Tack för frågan! :) Intressant och bra fråga.
Ett kort svar på den frågan skulle kunna vara ja. Det skulle också kunna vara nej. Mitt svar är: ja och nej.

Låt mig utveckla det lite. Kanske kommer jag här att sticka ut näsan lite med mitt svar, men det känns viktigt för mig att ge ett svar på den frågan, som faktiskt engagerar mig.

Om jag gör om frågan litegrann, till två olika frågor, skulle det kunna se ut så här:

Bottnar social fobi i en rädsla för att misslyckas, istället för att känna sig älskar för den man ÄR?
Svar: Ja.

Är de som har social fobi räddare än andra för att göra misslyckas? Har de svårare att förstå att de är älskade för den de ÄR?
Svar: Nej, så behöver det inte alls vara.

Jag gör nu två påståenden:

1. Ett av de mest grundläggande mänskliga behoven är att känna sig älskad och att vara älskad. De allra flesta människor (om inte alla) känner ett tydligt behov efter detta och söker bevis för det i andra människors bekräftelse.

2. Att känna en viss form av försiktighet/rädsla för saker och ting är nog bra. Exempelvis gör rädsla att vi går försiktigt på en isig gata och att vi (förhoppningsvis) tar på oss bilbältet när vi åker bil. En annan viktig slags rädsla är människans behov av att känna skam i vissa lägen. Detta gör att vi (förhoppningsvis) duschar regelbundet och undviker att gå runt nakna. Detta eftersom vi instinktivt har en önskan om att  bete oss respektabelt och få en plats i den soiala gemenskapen.

Både önskan om att bli älskad och en viss form av försiktighet/rädsla är sunda delar av en människas natur.

Eftersom vi människor vill bli älskade och har förmågan att känna skam blir vi lätt rädda för att andra människor ska förkasta oss. Detta kan ta sig olika uttryck; vissa människor blir "klassens clown" eller försöker på andra sätt att dra uppmärksamhet till sig. Andra försöker lyckas karriärmässigt eller försöker vara alla till lags. Vissa försöker hålla uppe en viss fasad, som egentligen inte speglar vem de är. Vissa blir blyga och får kanske till och med social fobi. Det finns många sätt på vilka vi människor kan överdriva i vår strävan efter att bli älskade och där vår rädsla för att skämma ut oss, att inte bli godkända av andra människor får oss att svika oss själva.

Jag tror inte att vi som har social fobi har en större längtan efter att bli älskade. Inte heller tror jag att vi, generellt sätt, är räddare för att inte bli accepterade av andra människor.

Däremot finns det de som har så mycket negativa erfarenheter av att bli förkastad av eller att inte bli sedd tillräckligt av sin omgivning att de tänker (kanske omedvetet) att det är större risk att de blir förkastade, än vad gemene man tror. Detta ökar ju risken för social fobi, men förmodligen också för överdriven karriärsjakt, självhävdelse, att-vara-andra-till-lags-tänkande osv. (För min del tror jag inte att det skulle vara en särskilt stor orsak till min sociala fobi.)

Det finns en annan viktig komponent. Våra hjärnor är olika. Vissa har lättare för att oroa sig, att känna stress och att känna ångest än andra. Detta gör att de naturliga rädslorna som vi människor lättare överdrivs. Det, tror jag, är en viktig orsak till många människors sociala fobi. Det är ingen slump att många med social fobi också lider av andra ångestsyndrom såsom panikångest, generellt ångestsyndrom, OCD (tvångssyndrom) osv. (Det tror jag är en viktig orsak till min sociala fobi.)

Trots att jag egentligen inte tror att de som har social fobi har svårare att förstå att de egentligen är älskade som de är, så tror jag ändå att det är en viktigt pusselbit i att lindra/bota social fobi. (Det finns såklart andra metoder som kan behöva komplettera det, såsom medicinering, psykoterapi och KBT.)
Vi behöver alla förstå att vi är älskade och värdefulla för de vi är, inte det vi gör. Först och främst behöver vi förstå att vi är älskade för de vi är av Gud. Det är, tror jag, där den grundläggande längtan efter att bli älskad har sin grund, i vårt behov av vår Skapare.

Och, även om det viktigaste är att känna att man är älskad av Gud så mår vi också bra av att känna oss älskade av andra människor. (Möjligtvis är någon kallad att vara eremit, inte vet jag, men vi andra mår bra av att ha varandra.)

Vi behöver förstå att vi är älskade av Gud och vi behöver visa varandra att vi är älskade. Detta är någonting som alla människor behöver, social fobi eller inte.

Någon mer fråga?

Kommentera gärna och säg vad du tycker. Kanske håller du inte med. Det skulle vara intressant att läsa olika tankar om detta, både specifikt om social fobi och om längtan efter att bli älskad.