Jag flyttar!
Att missa lycka
”Jag har missat över niotusen skott under min karriär. Jag har förlorat nästan trehundra matcher. Tjugosex gånger har jag fått förtroendet att sätta den avgörande bollen och missat. Jag har misslyckats gång på gång i mitt liv. Och, det är därför jag har lyckats.” /Michael Jordan
Jag tänker att det finns smärtsamt mycket sanning i Michael Jordans ord. Trots att ordens innebörd har blivit tämligen sliten och klichéartad är det ändå alldeles för lätt att ta för lätt på. Jag tänker att det är ett så oerhört större misslyckande att inte försöka än att försöka och misslyckas. Jag har misslyckats kapitalt. Gång på gång. Bättre fly än illa fäkta har blivit ett mantra jag hållit hårt i, jag vägrat släppa.
Som att man måste skydda sig själv. Skydda sig själv för att ingen annan gör det? Och så predikar jag om den Gud som är ett värn, ett skydd, en hjälp i nöden, väl beprövad. Men själv har jag ofta vägrat våga pröva. Inte litat på.
Att jag varken litat på Gud eller på mig själv, däri ligger den missade lyckan. Istället har jag hoppats på andra. Förlitat mig på goda intentioner. Men ingen är så väl beprövad som Gud.
Det är ett vågspel att våga, men löftet om misslyckande lovar lyckan att lyckas. Att lita på, inte främst hoppas på. Att lita på Gud. Lita på sig själv. Lita på andra. Hoppas på misslyckan och lyckan.
Länktips
Lina Mattebo skriver en artikel i tidningen Dagen som jag vill länka till eftersom jag tror att den tar upp ett väldigt aktuellt och viktigt ämne, något som berör alla människor, på olika sätt.
Personligen tror jag att ett av kyrkans allra viktigaste uppdrag är att försöka, med Guds hjälp, göra vad den kan för att minska detta problem.
Jag tror att det är något av det mest svåra och utmanande som vi som kyrka kan ställas inför, eftersom det kan innebära att vi tvingas lämna vår egen bekvämlighetszon, men jag tror också att, om vi tar Jesu uppmaning på allvar, kan ge oss otroligt mycket tillbaka.
Klicka här för att läsa artikeln.
Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.
Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.
Anteckningar
Till min person är jag sådan att jag ibland antecknar för mycket, exempelvis på lektioner, för säkerhets skull – det kan ju komma till anledning liksom! Och så har jag hört att man kan lära sig mycket från andra människor – i samvaro med andra människor får man nya insikter. Därför tänkte jag skriva ner lite råd och åsikter som människor jag mött har yppat, direkt eller indirekt. Livet måste ju bli så mycket bättre och enklare om man tar till sig av det som andra människor tycker!
Så här är det:
Det är av yttersta vikt att man plockar upp efter sig direkt, diskar sin disk innan morgonen och håller ordning.
Man är krånglig om man vill vara noggrann och göra rätt, sortera ordentligt och systematisera.
Man ska absolut inte dricka alkohol.
Det är löjligt och inskränkt att vara absolutist.
Har man en tendens till att lätt komma för sent så är man självisk.
Man ska ha överseende med andra människors egenheter.
Internet, dator och mobil är osocialt.
Andra ”osociala” ting som telefoner, brev och TV är helt okej.
Alla ska få vara med och leka.
Om man inte tar för sig och bjuder på sig själv så får man skylla sig själv också.
Politiker är giriga, inskränkta och tänker inte på de svaga. Det är vanligt folk som är vettiga.
Det vettiga vanliga folket ska inte slösa sin tid på onödigt läsande och utbildning utan ska helst börja arbeta när de är 14 år.
Nu känner jag mig som en mycket bättre person!
Men jag har blivit riktigt bra på att bara anteckna det viktigaste på lektionerna.
Illusionen om att bli förbigången av sin vägvisare
(Jag syftar inte specifikt på just en person i detta inlägg. Jag vill föra en allmän diskussion, men det är baserat på mina egna erfarenheter.)
Illusionen om att bli förbigången av sin vägvisare
Att du är vän med Jesus gör att det gör så mycket ondare för mig att du inte vill vara min vän. Om du följer Jesus, men vänder dig bort från mig, går åt ett annat håll, sätter dig någon annanstans, innebär det att Jesus går förbi mig? Han går aldrig förbi dig. Han vill för evigt vara din. Jag tror att det är sant, men du kan få mig att tvivla.
Jag vet att du snubblar på efterföljelsens väg, irrar bort dig och går vilse ibland. Jag har också svårt att följa min Mästare och Herre. Min egen väg känns ibland mer lockande än Hans. Den väg som jag tror är rätt är ibland svår att hitta, och ibland blundar jag, för att liksom fortfarande kunna famla i blindo.
Det är ju det jag inte vet! Om du blundar, eller om du bara inte ser. Kanske vet du det inte själv.
Att människor utan pålitlig vägvisare tar en omväg för att slippa möta, det går mig ibland förvånande obemärkt förbi. Jag vet ju inte ens om de tar en omväg!
Men, när du, ni, tar en omväg känner jag mig ibland förbigången av Mästaren själv, tvärt emot mitt förmodade rationella förnuft. Här räcker inte förnuftet till.
Att det får mina ben att segna, mina steg att treva, att min krökta rygg förhindrar min blick från att söka framåt, det övergår mitt förstånd. Mitt förnuft för stå till skam. Hela jag får stå till skam. Man skulle önska att det inte var tillåtet! Att inte någon av nödvändighet skulle stå till skam utan att vara skyldig. Men den fria viljan segrar, rättmätigt.
Men, som om jag skulle vara oskyldig! Den skulden får jag lämna hos min Herre och Vän, men skammen, vad gör jag med den?! Min Vän tar hand om den också, men att förväxla denna Vän med hans vänner, mina vänner, är inte svårt. Jag förvillas att tro att inte heller Jesus vill ta i min skam ens med plasthandskar.
Att jag vet att jag tänker fel hjälper ofta föga. Hela ”Kristi kropp” framstår som liksom invirad i plastfolie, i skyddande presenning. Men Jesu kropp hade ingen rustning. Soldaterna delade Hans mantel mellan sig.
Om jag, som har upplevt den förlösande kärleken hos min Gud och litar på Hans omsorg i vardagen, om även jag förvillas att tro att jag är förbigången. Hur går det då med dem som saknar pålitlig vägvisare? Hur ska de hitta denna Någon att våga följa? Jag ryser vid tanken.
