bloggandehanna

Ofta(?) kan man höra och läsa påståendet ”man har det som man tar det”, vilket syftar på att man själv kan påverka hur man mår i väldigt hög grad. Det som avgör hur man mår är inte hur ens liv och ens omständigheter ser ut utan hur man tänker och handlar i förhållande till det. Med positivt tänkande kan man liksom bestämma sig för att vara glad och lycklig. Visst låter det bra?

För några år sedan hade jag kunnat säga detsamma. Efter en tung period i tonåren vände jag mig i desperation till den Gud som jag hade trott på sedan jag var liten. Jag kände verkligen att jag själv inte hade någon kontroll utan att livet liksom bara bestämde sig för att vara jobbigt och dåligt. Därför valde jag att fokusera på att Gud är min trygghet i allt, att Gud är den enda som jag kan lita på helt och fullt och som har kontrollen, trots allt. Jag valde då att lämna det jobbiga till Gud och tvimgade mig själv att inte tänka särskilt mycket på det jobbiga. Jag tog kontrollen över mitt liv genom att lämna ifrån mig kontrollen till Gud.

Först hände inte särskilt mycket, mer än att de stora negativa känslostormarna försvann och livet blev ganska neutralt. Skönt, tyckte jag. Tråkigt kanske, men skönt. Efterhand fick jag en allt större förtröstan på Gud och glädje. Visserligen en dämpad glädje, men dock. Sedan hände det plötsligt. Gud svarade på en av mina desperata böner och gjorde flera under i mitt liv. Livet blev underbart och jag kände mig härligt frälst, som man säger.

Hade någon frågat mig i den perioden om ”man har det som man tar det”, hade jag faktiskt svarat ”Ja!”. Visserligen skulle jag nog ha sagt att det är Gud som gör det, i grund och botten, men ändå. Jag såg det som att jag hade valt att förtrösta på Gud och därför hade jag ett underbart liv. Man kan välja att fokusera på det positiva, tänkte jag. Fokuserade man på det positiva så mådde man bra, helt enkelt!

Sedan hände något, eller, rättare sagt hände det inte så mycket som jag ville. Samtidigt vande jag mig vid glädjen och den mattades av. Jag blev både besviken över att livet inte fortsatte att kännas så underbart och att saker och ting gick emot mig och blev till besvikelser. Sedan dess har livet gått upp och ner, med både, som man säger, höga berg och djupa dalar. Jag är glad att jag inte tidigare visste vad som väntade och att man kan må så dåligt, så länge och så ofta. Jag är också glad att jag inte visste att man skulle behöva bli så besviken på andra människor, och på Gud, och att man även skulle bli besviken på sig själv.

Jag önskar dock att jag tidigare skulle ha förstått att även om livet känns hopplöst och onödigt så blir det alltid bättre igen. Uppförsbackar leder ju uppåt, så att säga, liksom man kan ana att det förmodligen går neråt igen, liksom det har gjort.

Jag håller på att lära mig strategier för att må bättre och se förbi ångesten och hopplösheten, men jag kommer förmodligen aldrig mer att påstå att ”man har det som man tar det”, trots att jag vet att jag kan vara med och påverka hur jag mår, trots omständigheterna.

Fortsättning följer…

Även om jag egentligen hade ett annat inlägg på lager så funderar jag på att först berätta lite om mig själv. Jag tror nämligen att jag har en del läsare (åtminstone någon) som jag aldrig har träffat och som därför inte vet vem jag är. Jag har ju faktiskt aldrig presenterat mig här på bloggen. Därför:

Som bloggadressen antyder heter jag alltså Hanna och är snart 24 år (fast det senare antyder ju inte bloggadressen!). I Jönköping både bor och studerar jag (även om jag faktiskt, trots att jag är flera år över 20, också bor en hel del hemma hos mina föräldrar i en mindre småländsk ort). Jag läser just nu 50 % teologi (Teologilinjen på högskolenivå på ett kristet seminarium) och 50 % svenska (Svenska 1-30 hp på Högskolan för Lärande och Kommunikation). Trots att jag har haft tankar på att bli pastor är det inget som känns aktuellt för tillfället utan istället funderar jag på yrken som journalist, översättare eller något annat som har med språk att göra.

Förutom att studera gör jag inte så mycket annat egentligen, men jag skriver ibland för en kristen samfundstidning vid namn Aktuellt från Alliansmissionen. Då och då har jag också åkt och runt till olika församlingar och predikat på gudstjänster. Sedan en tid tillbaka arbetar jag också som städare/lokalvårdare/sanitetstekniker/hygientekniker (välj själva).

Som ni säkert har förstått av detta inlägg och andra så är den kristna tron viktig för mig. Har vuxit upp i en kristen familj och tog i tonåren ett mer personligt och tydligt beslut att följa Jesus även om jag även tidigare, helt frivilligt, trodde på Gud. Självklart förstår jag att min kristna uppväxt bidragit till min kristna tro, men samtidigt är den grundat på att jag faktiskt tror att Gud finns. Mer om det i ett annat inlägg, någon gång i framtiden, kanske.

Något annat som jag skrivit en del om i bloggen på senare tid är min sociala fobi. Det känns lite märkligt att skriva om det i en presentation om mig själv, men eftersom det har kommit att bli en av inriktningarna av min blogg så kändes det lämpligt att också nämna det. Samtidigt är det ju också något som påverkar mitt liv. När jag ändå är igång och ”outar” mina psykiska diagnoser kan jag väl erkänna att jag även har OCD (tvångssyndrom) och förmodligen, men det har jag ingen bekräftelse på, något slags generellt ångestsyndom. (Eftersom jag läser en del bloggar om NPF (Neuropsykistraiska funktionshinder) och kanske därför har några läsare därifrån kan jag även nämna att det också gjorts en utredning på mig angående om jag skulle ha något Neuropsykriatriskt funktionshinder, kanske främst då Aspergers syndrom eller AD(H)D. Utredningen kom dock inte fram till någon sådan diagnos. Självklart hade det inte varit något att skämmas för om jag hade fått det, men det känns ändå skönt, eftersom jag gissar att en diagnos hade varit stigmatiserande för min del. Kanske kommer jag ändå att skriva något om dessa funktionshinder i bloggen eftersom jag tror att det behövs en ökad öppenhet för olika slags psykiska funktionshinder och problem.)

Vad finns det mer att skriva i en sådan här presentation kan man fråga sig, vilket jag nu också gör. Vad jag gör på fritiden kanske någon är intresserad av att veta. Tråkigt nog(?), blir det oftast att jag hamnar framför datorn och TV:n, men förutom det så händer det att jag lyssnar på musik, spelar piano, går i kyrkan, läser och träffar folk exempelvis.

Ja, då var nog denna presentation slut. Frågor på det? :)

Har de senaste dagarna flera gånger tänkt att jag borde uppdatera bloggen. Så fick jag dessutom en ny kommentar och träffade på en som påpekade att jag inte uppdaterat på ett tag. Därför är det väl lika bra att skriva något medan tanken finns där. För att behålla något slags stolthet borde jag väl vänta några dagar till och låtsas att jag börjar skriva helt oberoende av andras uppmaningar, men jag försöker ju istället komma bort från det där med prestige osv, så här kommer alltså ett nytt inlägg, om ni inte märkt det. (Dålig humor.)

Fick mig faktiskt en smärre chock när jag upptäckte att mitt senaste inlägg är från 15 december! 1,5 månad – inte okej! Jo, förresten, det är självklart helt okej, men det var inte direkt min tanke.

Nu har jag i alla fall ett inlägg på lager, i hjärnan, som snart ska nå tangenterna genom fingrarna. För att det inte ska bli ett för långt inlägg väljer jag dock att publicera detta först. På så sätt får ni dessutom 2 inlägg på rad istället för ett (fast inte på rad såklart). Så, håll till godo!