Illusionen om att bli förbigången av sin vägvisare

(Jag syftar inte specifikt på just en person i detta inlägg. Jag vill föra en allmän diskussion, men det är baserat på mina egna erfarenheter.)


Illusionen om att bli förbigången av sin vägvisare


Att du är vän med Jesus gör att det gör så mycket ondare för mig att du inte vill vara min vän. Om du följer Jesus, men vänder dig bort från mig, går åt ett annat håll, sätter dig någon annanstans, innebär det att Jesus går förbi mig? Han går aldrig förbi dig. Han vill för evigt vara din. Jag tror att det är sant, men du kan få mig att tvivla.

 

Jag vet att du snubblar på efterföljelsens väg, irrar bort dig och går vilse ibland. Jag har också svårt att följa min Mästare och Herre. Min egen väg känns ibland mer lockande än Hans. Den väg som jag tror är rätt är ibland svår att hitta, och ibland blundar jag, för att liksom fortfarande kunna famla i blindo.

 

Det är ju det jag inte vet! Om du blundar, eller om du bara inte ser. Kanske vet du det inte själv.

 

Att människor utan pålitlig vägvisare tar en omväg för att slippa möta, det går mig ibland förvånande obemärkt förbi. Jag vet ju inte ens om de tar en omväg!

 

Men, när du, ni, tar en omväg känner jag mig ibland förbigången av Mästaren själv, tvärt emot mitt förmodade rationella förnuft. Här räcker inte förnuftet till.

 

Att det får mina ben att segna, mina steg att treva, att min krökta rygg förhindrar min blick från att söka framåt, det övergår mitt förstånd. Mitt förnuft för stå till skam. Hela jag får stå till skam. Man skulle önska att det inte var tillåtet! Att inte någon av nödvändighet skulle stå till skam utan att vara skyldig. Men den fria viljan segrar, rättmätigt.

 

Men, som om jag skulle vara oskyldig! Den skulden får jag lämna hos min Herre och Vän, men skammen, vad gör jag med den?! Min Vän tar hand om den också, men att förväxla denna Vän med hans vänner, mina vänner, är inte svårt. Jag förvillas att tro att inte heller Jesus vill ta i min skam ens med plasthandskar.

 

Att jag vet att jag tänker fel hjälper ofta föga. Hela ”Kristi kropp” framstår som liksom invirad i plastfolie, i skyddande presenning. Men Jesu kropp hade ingen rustning. Soldaterna delade Hans mantel mellan sig.

 

Om jag, som har upplevt den förlösande kärleken hos min Gud och litar på Hans omsorg i vardagen, om även jag förvillas att tro att jag är förbigången. Hur går det då med dem som saknar pålitlig vägvisare? Hur ska de hitta denna Någon att våga följa? Jag ryser vid tanken.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0