Ansvar och tillit
Det har den senaste tiden slagit mitt att vad det gäller mitt eget liv är jag inte alls lika ansvarsfull.
Jag upplever det också som att människor vågar lita på mig, att de har förtroende för att jag tar mitt ansvar och försöker göra det som jag har lovat.
Jag litar inte särskilt mycket på mig själv. Jag har inte så stort förtroende för mig själv som är realtiskt.
Detta är kanske inte heller så konstigt. Människor litar på mig för att de har sett att jag tar ansvar för att försöka genomföra det som jag har lovat.
Jag litar inte på mig själv, och det är inte så konstigt eftersom jag heller inte tar så stort ansvar för mitt liv.
Det går också att vända på det.
Jag tar inte så stort ansvar för mitt liv eftersom jag inte litar på mig själv och tror att jag skulle klara av det.
Kanske känns det enklare att frånsäga sig allt ansvar, för att slippa bli besviken på sig själv.
Om jag försöker att utföra ett uppdrag som jag har lovat andra människor att göra men inte riktigt lyckas så kanske det påverkar människor negativt, men om jag verkligen har försökt så blir de troligtvis inte särskilt arga ändå. Varför kan jag inte låta mig själv misslyckas?
Varför kan jag inte låta mig själv få en chans att lyckas?
Jag menar inte att det skulle vara särskilt ädelt av mig att ta ansvar för att hjälpa andra, men inte mig själv. Jag tror att det handlar om att ens eget liv och ens egen tillvaro ligger så nära en själv och ens personlighet att man känner det som mer smärtande att inte lyckas med det.
Faktum är ändå att klyschan om att man inte kan lyckas om man inte försöker faktiskt stämmer. Frågan är om man vill misslyckas genom att inte försöka eller misslyckas då och då, men försöka. Svaret är ju egentligen ganska självklart (om nu något kan vara just ganska självklart - motsägelse eller paradox?)
Många tror nog att jag är rädd för andra människor. Snarare är det så att jag är rädd för mig själv.
Jag tänker ibland att jag nog inte litar på människor (ni som har träffat mig vet vad jag menar), men snarare är det nog så att jag inte litar på mig själv.
Kanske har du också områden i ditt liv där du väljer att inte försöka ta ansvar för att du inte vill misslyckas. Varför gör vi människor så? Bara man funderar över det så upptäcker man hur tokigt det är.
Kanske kan sinnesrobönen av Rein hold Neibuhr lära oss en hel del.
"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden."
Oftast är det bara så här långt som vi hör/läser bönen och ofta är kanske det vi mest kommer ihåg från bönen:
"att acceptera det jag inte kan förändra", vilket nog är en viktig lärdom, men lika mycket talar bönen om modet att våga förändra det jag kan. En fortsättning på bönens fortsättning betonar det (jag vet inte om det är ursprungsversionen).
"Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst.
Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia.
Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam."
Så fortsätter den istället i en annan version (kanske är det ursprungsversionen?):
"Living one day at a time;
Enjoying one moment at a time;
Accepting hardship as the pathway to peace.
Taking, as He did,
this sinful world as it is,
not as I would have it.
Trusting that He will make
all things right if I
surrender to His Will;
That I may be reasonably happy
in this life, and supremely happy
with Him forever in the next.
Amen"
Och sist, men inte minst, kan vi påminna oss om Wilfrid Stinissens ord:
"När du inte kan vänta något mer av dig själv, kan du börja vänta allt av Gud."
Att förändra sig själv går först när man har modet att våga möta sig själv.
Det var inte riktigt det jag tänkte skriva men det ville visst bli sagt så kanske var det meningen. Vet inte om jag skrivit detta tidigare, men jag vill berätta om att jag, när jag var tonåring, aldrig kände att jag deltog utan mest iakttog. Det kändes ofta som att människor inte såg eller ens brydde sig om mig. Alla andra verkade ha så roligt men själv kände jag mig bara extremt utanför. Jag hade vänner men jag var egentligen rädd för att någon skulle lära känna mitt innersta jag. Jag såg mig själv som blyg och tyst. Till slut blev jag trött på att alltid känna mig utanför, jag började tycka att jag faktiskt hade tråkigt. Så jag passade på när började på en ny skola. Bestämde mig för att prata på med alla jag råkade hamna bredvid. I början blev det inte särskilt djupa ämnen utan bara prat om det som fanns runtomkring, om skolan och skolämnen och förväntningar. Att prata "väder" är kanske en klyscha men något som man kan lära sig och som ändå ger en öppning till ett mer intressant samtal och möte. Efter ett tag hände det sig att jag satt och pratade med en kille på skolan och han sa något i stil med; Du som är så blyg och tyst! Jag kom på mig själv med att undra vem han pratade om? Jag? Jag var väl ingen blyg och tyst tjej? Jag hade, utan att märka det, slutat placera mig i det facket och kände att jag nu oftast deltog på det sätt jag önskat mig tidigare.
Jag vet inte om du känner igen dig eller om det är så du upplever det? Jag tror att man måste möta sig själv och fråga sig vad ens rädsla egentligen består av. Jag tror att man ibland måste utmana sig själv för att inse att man kan sådant man inte trodde. Då blir det också lättare att känna tillit till sig själv och att känna att man klarar av att ta ansvar för sig själv.
Ja, det var lite tankar som dök upp. Jag kanske är helt ute och cyklar Hanna, vet förstås inte om jag pratar om samma saker som du menade. :-)
Kram!
SVAR:
Spot on! Det är precis det jag pratar om, plus en del andra områden där jag också behöver ta mer ansvar.
TACK för att du delar med dig! Det ger hopp att höra om att andra har lyckats förändra sitt sätt att tänka och agera! :)
Jag vill försöka att utmana mig själv att våga ta kontakt mer. Har väl försökt innan, och ibland lyckats bra, men gett upp av olika anledningar.
Tror att det handlar en del om att så länge jag inte försöker tillräckligt så kan jag skylla på just det, om människor verkar dissa mig, men om jag själv försökt och visat vem jag är och jag då blir dissad så är det värre, för då beror det på att de inte gillar mig som person. Så blygheten är ibland väldigt bra att gömma sig bakom.
Kramar
Så lätt det är att, mer eller mindre medvetet, skapa sina egna hinder. Den gyllene regeln är kanske inte så dum att ta till! Om man visar engagemang i andra så får man förhoppningsvis samma tillbaka. Det kommer alltid att finnas folk som man pratar förbi eller inte har något gemensamt med. De som inte bryr sig och dissar en, kan man i slutändan ändå vara utan, men visst känns det jobbigt när man verkligen har försökt. Men de som man får äkta kontakt med, och som jag brukar uttrycka det, när man talar samma språk för en stund, de stunderna är värda ansträngningen tycker jag!
Jag tycker i alla fall att du är modig som vågar skriva så uppriktigt och ärligt i din blogg! :-)
Lycka till, jag håller en tumme för dig! Kram R
