bloggandehanna

Jag kan nog räkna på min ena hand de gånger jag kom i tid till lektioner under min gymnasiettid (om man inte räknar med de dagar då vi hade lång sovmorgon). Jag minns en morgon med fasa. När jag drog ner handtaget till klassrumsdörren så var dörren låst. Ingenstans i närheten såg jag några klasskompisar. Hade jag läst fel på schemat? Hade jag missat att vi skulle ha lektion någon annan stans? Frågorna var många. Så tittade jag på klockan. Det var flera minuter kvar tills vi skulle börja och jag var först framme vid klassrummet!

Att jag skulle minnas den morgonen med fasa var så klart en överdrift, men faktum är att det var en väldigt ovanlig situation, som gjorde mig helt ställd. Jag är alltså inte van vid att komma i tid. Detta är så klart ingen egenskap som andra brukar uppskata - tvärt om. Kommer man inte i tid kan man anses både lat och arrogant.

Många anser nog att det bara gäller att skärpa till sig; anstränger man sig tillräckligt mycket så kommer man i tid, menar en del. Så kan jag också tänka när jag funderar över alla mina sena ankomster. När jag väl är i en viss situation är det dock inte lika enkelt.

Jag tror att det finns två typer av människor:
1. de som alltid kommer i tid och irriterar sig över de som kommer för sent
2. de som alltid kommer för sent och inte kan förstå att folk irriterar sig så mycket på det.
Jag tillhör alltså den andra kategorin. Allvarligt talat så tror jag att det lätt kan bli en irriterad stämning mellan människor i de två grupperna. Man har svårt att förstå den andres synvinkel. När jag gick bibelskola för några år sedan var det tydligt att vi hade två olika grupper i klassen, vad det gäller att komma i tid eller inte. Vi hade tre rader med bord i klassrummet. De första timmarna på skoldagen (innan fikat vid halt tio-tiden) var oftast hela den främsta raden helt tom, medan den efter fikat plötligt var full av "kategori två-människor". Jag kan förstå att folk blev irriterade. (Det är också intressant att fundera över varför problemet med att komma för sent var så stort just i bibelskoleklassen.)

Man kan fråga sig varför det inte bara går att skärpa sig, för jag menar att det inte alltid är så enkelt. Vi som kommer för sent gör det ofta inte medvetet av arrogans. Jag tänker ofta att jag ska skärpa till mig och se till att komma i tid. I början fungerar det ofta, men sedan är jag tillbaka i samma dåliga vana. Självklart tror jag att det går att öva på att komma i tid och faktiskt bli bättre på det. Jag tror ändå att vissa har sämre förutsättningar för att komma i tid än vad andra har. Kanske handlar det om att man inte känner sig stressad lika enkelt. För andra kanske det är tvärt om - att man har så lätt för att känna sig stressad att man "stänger av" för att inte "koka över" av stress och därför kommer för sent. En del som kommer för sent gör det kanske på grund av ADHD/ADD-problmetik, som kan innebära problem med att utföra handlar automatiskt och andra problem med arbetsminnet. För min del tror jag att det handlar om kategori nummer två - att jag stänger av stressen.

Jag efterlyser här med överseende med alla oss som ofta kommer för sent! Vi människor är bra och dåliga på olika saker. Däremot är det inte fel med uppmuntran och utmaningar. Om någon, som ofta kommer för sent, för ovanlighetens skulle lyckas komma i tid, uppmärksamma då det (lite diskret) och ge beröm! Då blir vi glada!;) Utmaningar är också bra. Säg till din "för sent"-kommande kompis: "Jag slår vad om att du kommer att komma 10 minuter sent!", så kanske hon/han bara kommer 5 minuter för sent den gången!

Nu måste jag sluta skriva, så att jag inte kommer alldeles för sent till Hela människans midsommarlunch!

/Hanna


Kanske skulle börja använda äggklockan till mer än bakning?