Att befria tankarna
Det bor som en ocean av känslor inom mig. Jag är också hård och kall, som en sten. Små droppar sipprar ut ibland. Kyler och värmer stenens yta. Gör den len. Den yta som är sträv. Eller tvärt om.
Jag ska försöka att inte försöka att skriva poesi. Det är bara det att jag ibland blir förvånad över alla de känslor min kropp rymmer. Och hur många minnesanteckningar som plötsligt bläddras fram. Sånt som jag antog att jag aldrig skrivit ner. Åtminstone inte sparat.
Det jag tänker på handlar inte om övergrepp. Inte om trakasserier eller misshandel. Varken våldtäckt eller mobbning. Men ibland tror jag nästan det.
Jag vill prata om gemenskap och bristen därpå. Kanske mest om gemenskap. Gemenskap på avstånd. Gemenskapen som man själv inte kan greppa gör mest ont. Att inte ta del av.
Jag vet inte vad jag vill säga egentligen. Men jag har haft det klart för mig länge. Orden väntar på att rusa ner till fingerspetsarna och snabbt hamra på tangentbordet. Jag tvekar vid formuleringarna, men orden bor i mig.
En människa är en ö. Jag tror fortfarande på den lögnen. Tills den slår mig i ansiktet. Jag vill inte vara en ö!
Människan är skapad för gemenskap. Om jag skulle försöka ändra det faktumet så skulle jag misslyckas. Men jag vill inte. Inte misslyckas heller. Och det är därför jag gör det. Misslyckas.
Anklagelsen hänger i luften. Den svänger fram och tillbaka som en pendel, oförmögen att träffa. Varför tillåts jag att misslyckas? Jag frågar er, jag frågar mig själv, jag frågar Gud. Många står anklagade. Ingen finnes skyldig?
Älska mig mest när jag förtjänar det som minst, för då behöver jag det mest. Det är sant. Detta är också sant: De största oinfriade löftena, gör också besvikelsen störst. Att bli lovad något. Att se att det finns. Att få provsmaka. Hit men inte längre.
Att vara en självklar del kan vara underbart. Att tvingas ifrågasätta självklarheten kan göra fruktansvärt ont. Mängden självklarhet reglerar de muskler som kan göra ryggen rak. Att kunna hålla huvudet högt.
Reglaget är inställt på det mest finkänsliga och jag förvånas över att allt det där kan påverka mig. Någon har byggt broar till min ö, men jag vill veta att jag förs i säkerhet. Jag vet inte. Och det mörka vattnet! Nej, jag vet inte om jag vågar lita på!
