bloggandehanna

Även en liten syl är ändamålsenlig. Och kan göra ett hål. Ett hål är ett hål oavsett storlek. Och den minsta sylen är mest vass.

Även obetydliga händelser kan befria betydliga känslor.

Min bror brukar skratta åt mig när jag säger det. Var känner du det denna gången; är det i magen eller i armen eller i...? Men visst kan man känna musik i kroppen? Med fysiska sensationer, som det så fint heter. Sensationer. Sensationellt!

En del musik känner jag i huvudet - en glädjekick! Eller i bröstet - som att tappa andan och häpna över tyngden i musiken, i budskapet. Den tunga, djupa basgången gör sig påmind i magtrakten och glider ivrigt upp mot skulderbladen. Ibland liksom vrider sig tarmarna av obehag, av hemlängtan, av längtan och sorg. En liten melodislinga, en kort textrad och minnet ser sin flyktväg. Fast känslan flyr egentligen inte, förresten; den flyttar nog hem.

Musik ger mig oftast harmoniska känslor. Ibland känslor av sorg och saknad, men inbäddat i bomull och omsorg.

Små, sylvassa händelser känns annorlunda. Inte alltid så harmoniska.

Jag vet att det inte har med mig att göra. En del känner mig inte ens och det är helt i sin ordning. Vi kanske aldrig förut har träffats och kommer så aldrig mer göra. Men ändå. Så obetydliga händelser. Betydlig känsla. Att ni fick gå före mig i kön utan förklaring. Eller att ni tog en stol från mitt bord. Att du anmärkte på var jag ställde bilen. Pang! Ballongen sprack, hur liten och obetydlig sylen än var. Jag som ändå hade försökt sätta dit en tejp, ett plåster. Löjligt. Egentligen.

Så, jag gick hem. I papperskorgen låg den kvar, den världskarta jag så varsamt, vårdslöst hade knöcklat ihop, vikt ihop, försiktigt. Jag vet inte hur. Både och, tror jag. Eller hade jag satt in den i pärmen, trots att den skulle slängas? Hursomhelst. Även om jag känner kartan utantill så måste jag kontrollera. Och, jo, det stämde. Min världsbild hade inte fått sig så många hål som jag önskade. Nästan bara i hörnen, så att den kan hängas upp på väggen. Men jag lovar. Jag ska försöka slänga den när sopbilen kommer nästa gång. Försöka. För min karta är för lik en medeltida karta.

Kartritarna har skulden. Inte obetydliga händelser. Och kartritarna visste kanske inte bättre. Kanske inte jag heller. Kanske visste vi inte bättre. Men nu vet jag. Kanske.

Det bor som en ocean av känslor inom mig. Jag är också hård och kall, som en sten. Små droppar sipprar ut ibland. Kyler och värmer stenens yta. Gör den len. Den yta som är sträv. Eller tvärt om.

Jag ska försöka att inte försöka att skriva poesi. Det är bara det att jag ibland blir förvånad över alla de känslor min kropp rymmer. Och hur många minnesanteckningar som plötsligt bläddras fram. Sånt som jag antog att jag aldrig skrivit ner. Åtminstone inte sparat.

Det jag tänker på handlar inte om övergrepp. Inte om trakasserier eller misshandel. Varken våldtäckt eller mobbning. Men ibland tror jag nästan det.

Jag vill prata om gemenskap och bristen därpå. Kanske mest om gemenskap. Gemenskap på avstånd. Gemenskapen som man själv inte kan greppa gör mest ont. Att inte ta del av.

Jag vet inte vad jag vill säga egentligen. Men jag har haft det klart för mig länge. Orden väntar på att rusa ner till fingerspetsarna och snabbt hamra på tangentbordet. Jag tvekar vid formuleringarna, men orden bor i mig.

En människa är en ö. Jag tror fortfarande på den lögnen. Tills den slår mig i ansiktet. Jag vill inte vara en ö!

Människan är skapad för gemenskap. Om jag skulle försöka ändra det faktumet så skulle jag misslyckas. Men jag vill inte. Inte misslyckas heller. Och det är därför jag gör det. Misslyckas.

Anklagelsen hänger i luften. Den svänger fram och tillbaka som en pendel, oförmögen att träffa. Varför tillåts jag att misslyckas? Jag frågar er, jag frågar mig själv, jag frågar Gud. Många står anklagade. Ingen finnes skyldig?

Älska mig mest när jag förtjänar det som minst, för då behöver jag det mest. Det är sant. Detta är också sant: De största oinfriade löftena, gör också besvikelsen störst. Att bli lovad något. Att se att det finns. Att få provsmaka. Hit men inte längre.

Att vara en självklar del kan vara underbart. Att tvingas ifrågasätta självklarheten kan göra fruktansvärt ont. Mängden självklarhet reglerar de muskler som kan göra ryggen rak. Att kunna hålla huvudet högt.

Reglaget är inställt på det mest finkänsliga och jag förvånas över att allt det där kan påverka mig. Någon har byggt broar till min ö, men jag vill veta att jag förs i säkerhet. Jag vet inte. Och det mörka vattnet! Nej, jag vet inte om jag vågar lita på!