Ord som jag gillar 2.0
Tidigare skrev jag att jag är ett stort fan av ordet anticipation. Lite i samma anda är jag också väldigt förtjust i ordet potential. Kanske är det inte så intressant för er att veta, men låt mig utveckla mina tankar litegrann. Egentligen kanske jag inte behöver förklara hur jag tänker, för själva ordet uttrycker ju i sig självt en positiv känsla.
I vilket fall som helst - jag tänker så här: situationer kan vara mer eller mindre bra och mer eller mindre dåliga. Oftast är det en kombination av de båda, även om vi människor kanske ofta fokuserar på det ena eller det andra. Fast det var inte riktigt det som jag ville säga heller. (Jag känner mig väl inspirerad av vädret och snöar in på annat!) Men, så här: situationer kan kännas, och vara dåliga, men det kanske inte alltid spelar lika stor roll som man tror, så länge det finns potential, potential att bli bättre. Finns det rum för positiv utveckling så kan man känna anticipation. Det är härtligt! Jag blir helt inspirerad när jag tänker på det.
Vissa aspekter av mitt liv är jag missnöjd med. Så är det nog för alla människor. För det första behöver jag påminna mig om att det bara är aspekter av det som känns dåligt. Det är lätt att se det svartvitt som antingen bra eller dåligt, som sagt. Men, nu var det ju inte det jag skulle säga. Eller, det kanske det var, men inte bara. Utan, de aspekter av livet som känns dåliga kan ju bli bättre! Det där med potential är ju riktigt spännande. Vad ska ske, liksom? Den där känslan, när något plötsligt löser sig eller när något underbart, oväntat händer, den är ju oslagbar. Spännande, spännande!
Okej, jag erkänner att jag inte vet säkert att saker och ting istället inte kommer att bli sämre. Kan man veta säkert att det finns potential och att potentialen leder till att någonting blir bättre? Nej, kanske inte. Om man skulle tro på slumpen, så är det ändå, rent statistiskt, väldigt troligt att en del kommer att bli bättre (och en del sämre). Nu tror jag ju inte på slumpen, utan på Gud, en Gud som älskar mig. Det innebär potential, om något!
I vilket fall som helst - jag tänker så här: situationer kan vara mer eller mindre bra och mer eller mindre dåliga. Oftast är det en kombination av de båda, även om vi människor kanske ofta fokuserar på det ena eller det andra. Fast det var inte riktigt det som jag ville säga heller. (Jag känner mig väl inspirerad av vädret och snöar in på annat!) Men, så här: situationer kan kännas, och vara dåliga, men det kanske inte alltid spelar lika stor roll som man tror, så länge det finns potential, potential att bli bättre. Finns det rum för positiv utveckling så kan man känna anticipation. Det är härtligt! Jag blir helt inspirerad när jag tänker på det.
Vissa aspekter av mitt liv är jag missnöjd med. Så är det nog för alla människor. För det första behöver jag påminna mig om att det bara är aspekter av det som känns dåligt. Det är lätt att se det svartvitt som antingen bra eller dåligt, som sagt. Men, nu var det ju inte det jag skulle säga. Eller, det kanske det var, men inte bara. Utan, de aspekter av livet som känns dåliga kan ju bli bättre! Det där med potential är ju riktigt spännande. Vad ska ske, liksom? Den där känslan, när något plötsligt löser sig eller när något underbart, oväntat händer, den är ju oslagbar. Spännande, spännande!
Okej, jag erkänner att jag inte vet säkert att saker och ting istället inte kommer att bli sämre. Kan man veta säkert att det finns potential och att potentialen leder till att någonting blir bättre? Nej, kanske inte. Om man skulle tro på slumpen, så är det ändå, rent statistiskt, väldigt troligt att en del kommer att bli bättre (och en del sämre). Nu tror jag ju inte på slumpen, utan på Gud, en Gud som älskar mig. Det innebär potential, om något!
Att vinna ett krig eller fly eller?
(Jag publicerade detta inlägg redan igår, men ångrade mig och tog bort det, men nu har jag ångrat mig igen! Jag tror nämligen att vi människor ofta vinner på att vara öppna mot varandra, så därför lägger jag ut inlägget igen.)
I brist på frågor ställer jag lite frågor till er istället, tänkte jag.
Hur tänker du om du träffar en person inte knappt säger någonting, vänder bort blicken vid ögonkontakt, knappt svarar, mer än korthugget, på frågor och kanske ser allmänt besvärad ut? Hur tolkar du det?
Tolkar du det som att personen i fråga ogillar dig och inte vill ha kontakt? Eller att denne inte är särskilt intresserad av social kontakt i allmänhet? Kanske har den någon slags utvecklingsstörning eller är "överdrivet" intelligent? Eller är personen i fråga kanske bara lite fårordig och betänksam. Kanske lite blyg. Eller, pågår det ett krig där inne?
Det finns en bok, skriven av Anna Kåver, som heter "Att leva ett liv, inte vinna ett krig", som jag inte ens läst, haha, men jag blev lite inspirerad av titeln när jag skulle skriva detta inlägg och boken, tror jag, delvis handlar om detta.
En möjlig förklaring till varför exempelpersonen beter sig som denne gör kan nämligen vara att det pågår ett slags krig inne i personen. Detta krig kan man kalla för social fobi.
Eftersom jag tänkte skriva några inlägg framöver om just detta så kan jag varna dig som tycker att det blir lite för mycket ego och självömkan över det hela, eftersom, (vilket många säkert räknat ut) jag har just social fobi. Men man behöver inte läsa om man inte vill och man behöver inte tycka synd om. :) Jag skriver detta mycket för att öka kunskapen om social fobi. Nuförtiden är neuropsykiatriska funktionshinder i ropet, vilket jag tror är bra. Det man dock inte hör lika mycket om är social fobi (som väl inte är ett neuropsykiatriskt funktionshinder, men som räknas in bland neuroserna och som är en av de vanligaste psykiska sjukdomarna(?), trots att den är relativt okänd). Personligen har jag också upplevt en lättnad och att en del av pressen har försvunnit, de få tillfällen då jag har berättat om min sociala fobi. Därför väljer jag nu att skriva om detta, vilket känns både skönt och lite skrämmande.
Så, vill du veta mer om detta så fortsätt att läsa inläggen de kommande dagarna.
Frågor på det? ;)
Alltså, har någon någon fråga om just social fobi, som ni vill att jag ska besvara så tveka inte att fråga. Och om ingen har någon fråga att ställa så bestämmer jag själv vad jag skriver om i detta ämne. ;)
(Nej, det var inte specifikt frågor om social fobi som jag väntade mig att ni skulle ställa i samband med förra inlägget, men jag tänkte att jag ändå ville skriva lite om det nu när jag ändå inte har fått någon fråga än.)
/Hanna
I brist på frågor ställer jag lite frågor till er istället, tänkte jag.
Hur tänker du om du träffar en person inte knappt säger någonting, vänder bort blicken vid ögonkontakt, knappt svarar, mer än korthugget, på frågor och kanske ser allmänt besvärad ut? Hur tolkar du det?
Tolkar du det som att personen i fråga ogillar dig och inte vill ha kontakt? Eller att denne inte är särskilt intresserad av social kontakt i allmänhet? Kanske har den någon slags utvecklingsstörning eller är "överdrivet" intelligent? Eller är personen i fråga kanske bara lite fårordig och betänksam. Kanske lite blyg. Eller, pågår det ett krig där inne?
Det finns en bok, skriven av Anna Kåver, som heter "Att leva ett liv, inte vinna ett krig", som jag inte ens läst, haha, men jag blev lite inspirerad av titeln när jag skulle skriva detta inlägg och boken, tror jag, delvis handlar om detta.
En möjlig förklaring till varför exempelpersonen beter sig som denne gör kan nämligen vara att det pågår ett slags krig inne i personen. Detta krig kan man kalla för social fobi.
Eftersom jag tänkte skriva några inlägg framöver om just detta så kan jag varna dig som tycker att det blir lite för mycket ego och självömkan över det hela, eftersom, (vilket många säkert räknat ut) jag har just social fobi. Men man behöver inte läsa om man inte vill och man behöver inte tycka synd om. :) Jag skriver detta mycket för att öka kunskapen om social fobi. Nuförtiden är neuropsykiatriska funktionshinder i ropet, vilket jag tror är bra. Det man dock inte hör lika mycket om är social fobi (som väl inte är ett neuropsykiatriskt funktionshinder, men som räknas in bland neuroserna och som är en av de vanligaste psykiska sjukdomarna(?), trots att den är relativt okänd). Personligen har jag också upplevt en lättnad och att en del av pressen har försvunnit, de få tillfällen då jag har berättat om min sociala fobi. Därför väljer jag nu att skriva om detta, vilket känns både skönt och lite skrämmande.
Så, vill du veta mer om detta så fortsätt att läsa inläggen de kommande dagarna.
Frågor på det? ;)
Alltså, har någon någon fråga om just social fobi, som ni vill att jag ska besvara så tveka inte att fråga. Och om ingen har någon fråga att ställa så bestämmer jag själv vad jag skriver om i detta ämne. ;)
(Nej, det var inte specifikt frågor om social fobi som jag väntade mig att ni skulle ställa i samband med förra inlägget, men jag tänkte att jag ändå ville skriva lite om det nu när jag ändå inte har fått någon fråga än.)
/Hanna
Frågelåda
Okej. Nu vänder jag mig till er som läser. Är det någon som undrar någonting om någonting? Jag tror inte att jag är någon allvetare - långt därifrån, men bloggar har ju ibland, har jag upptäckt, frågelådor och i brist på något annat att skriva för tillfället så tänkte jag att jag skulle kolla om någon vill ställa en fråga om någonting, så svarar jag om jag vill och kan. ;) Förmodligen skriver jag i så fall ett inlägg där jag svarar, eller om någon vill fråga något mer personligt så går det ju att maila till freak4jesus[snabel-a]crossnet.se (ändra till @ där det står [snabel-a]).
Visserligen är det inte så många som läser, men jag har ju lite koll på hur många som läser varje inlägg, så några frågor skulle det kunna bli. Ja, det återstår ju att se, helt enkelt.
Så: Har du någon fråga du vill ställa?
Eller: Något tips på vad jag ska skriva om?
(Nu tycks teckensnittet ha ändrats utan min inverkan. Ber om ursäkt för att det kanske är lite svårt att läsa. Ska försöka fixa det.)
Visserligen är det inte så många som läser, men jag har ju lite koll på hur många som läser varje inlägg, så några frågor skulle det kunna bli. Ja, det återstår ju att se, helt enkelt.
Så: Har du någon fråga du vill ställa?
Eller: Något tips på vad jag ska skriva om?
(Nu tycks teckensnittet ha ändrats utan min inverkan. Ber om ursäkt för att det kanske är lite svårt att läsa. Ska försöka fixa det.)
Reklampaus
Okej, nu är det dags för en reklampaus. De händer rätt sällan i denna blogg, eller hur?
För det första har jag nu till slut skaffat twitter. Jag inser att det bara var en tidsfråga att det skulle ske, men jag tycker att jag höll mig ganska länge innan jag anslöt mig. (Så länge så att twitter håller på att förlora sin popularitet?)
I vilket fall som helst; på twitter heter jag hannaoakleaf och det går att följa mig bland annat genom att klicka på denna knapp:
Sedan kan man ju, som sagt, också följa min blogg genom bloglovin'. Klicka då här nedan:
Håll till godo! ;)
Vingar som örnen
Nu ska jag skriva ett inlägg som jag tror grundar sig på sanna faktapåståenden. I vilket fall som helst så tar jag det för givet tills någon säger emot.
En pendel, om den börjar gunga med en viss - vad ska vi kalla det? - svängning så kan den inte gunga högre än detta. Pendlandet kommer aldrig att överstiga den första pendelrörelsen, inte förrän pendeln stoppas och sätts i gungning med en ny utgångspunkt. Pendeln kommer inte, utan yttre påverkan, svänga mer än vad den hade som första pendelrörelse. Hänger ni med? Har jag rätt?
På liknande sätt är det, har jag hört, när en snowboardåkare färdas nerför en backe och ska göra hopp över gupp (finns det ordet?). Höjden på hoppen som följer på det första kan inte överstiga det första hoppets höjd, oavsett hur stora eller små guppen är. Utan yttre extra påverkan, som en motor (om man nu skulle kunna ha en motor på en snowbord), går det inte att hoppa högre än det första hoppet. Det första hoppets höjd, vilket väl bestäms mycket av farten, sätter liksom agendan för resten av färden ner.
Jag tänker att vid backhoppning är det viktigt med en hög fart för att hoppa långt (och högt, vilket krävs för att nå marken så sent som möjligt och därför komma längre). Farten blir hög på grund av den branta lutningen. Lutningen bestämmer faren, höjden och längden.
Jag tänker så här: Det kan ha stor betydelse hur mycket vi människor vågar hoppas på någonting. Kanske bestämmer det ibland utgången av en satsning, på liknande sätt som den första pendelrörelsen, det första hoppet, farten och lutningen bestämmer hur stora kommande pendelrörelser eller hur höga kommande hopp blir. Den första rörelsen eller det första hoppets storlek bestäms av farten, som, åtminstone i mångt och mycket, bestäms av hur högt upp man liksom börjar.
Okej, har det betydelse hur mycket jag vågar hoppas på någonting? Ja, åtminstone ibland, tror jag. Om inte annat så vågar man kan satsa mer ju mer man vågar hoppas. Desto större hopp man har, desto högre upp vågar man satsa och desto högre upp börjar man och desto högre hoppar man. Enkel logik.
Vågar jag hoppas på någonting som jag tror är bra och satsa på det? Förmodligen är det störra chans att det jag hoppas på kommer att bli verklighet. Jag hoppas och hoppet blir större.
Nu ska jag säga emot mig själv. Jag tror inte att det alltid är så att vårt hopp, vår tro avgör hur det går. Allt står inte i vår makt. Ibland kan man hoppas och kämpa sig blodig för något som ändå inte blir verklighet. Andra gånger kan de mest fantastiska saker ske utan att man lyft ett finger. Men, i vissa lägen, tror jag, kan vårt hopp vara det som avgör hur det går.
Jag tror att Gud har kontrollen över allting, även om ondskan just nu tillåts påverka oss. Det kan vara en provocerande tanke (som jag inte kommer att gå in djupare på i detta inlägg) att Gud bestämmer om någonting kommer att hända eller inte, men jag tror att det är så. Guds försyn, kan man nog kalla det. Gud har varken skapat eller vill det onda, men kan ibland tillåta det en begränsad tid (men Han har lovat att det ska vara borta i evigheten). Gud har ändå makten. Därför ligger det i slutändan hos Gud hur det går, tror jag. Men ändå har vi som människor fått en fri vilja. Jag har lite svårt att förstå hur allt hänger ihop, men, trots att Gud har den yttersta kontrollen, så, tror jag, har vi människor uttrymme till att, till viss del, bestämma över våra liv. Därför är det viktigt att vi vågar hoppas och satsa.
Tillbaka till liknelserna: Kanske står du, precis som jag, högst upp, redo att färdas nerför backhoppningsbacken för att sedan kunna "flyga" högt och långt, men tvekar. Efter att ha missat att landa på skidorna flera gånger vågar man kanske inte försöka igen, men där, högst uppe, är det inte heller särskilt kul att stå och våndas. Hur högt vi vågar hoppa(s) kanske avgör hur högt vi hoppar. Och, oavsett landning får man en härlig luftfärd, eller hur? Och, allvarligt talat, tror ni inte att Eddie "the Eagle" Edwards* hade ett ganska kul liv ändå? :)
Fotnot: Google is your friend.
En pendel, om den börjar gunga med en viss - vad ska vi kalla det? - svängning så kan den inte gunga högre än detta. Pendlandet kommer aldrig att överstiga den första pendelrörelsen, inte förrän pendeln stoppas och sätts i gungning med en ny utgångspunkt. Pendeln kommer inte, utan yttre påverkan, svänga mer än vad den hade som första pendelrörelse. Hänger ni med? Har jag rätt?
På liknande sätt är det, har jag hört, när en snowboardåkare färdas nerför en backe och ska göra hopp över gupp (finns det ordet?). Höjden på hoppen som följer på det första kan inte överstiga det första hoppets höjd, oavsett hur stora eller små guppen är. Utan yttre extra påverkan, som en motor (om man nu skulle kunna ha en motor på en snowbord), går det inte att hoppa högre än det första hoppet. Det första hoppets höjd, vilket väl bestäms mycket av farten, sätter liksom agendan för resten av färden ner.
Jag tänker att vid backhoppning är det viktigt med en hög fart för att hoppa långt (och högt, vilket krävs för att nå marken så sent som möjligt och därför komma längre). Farten blir hög på grund av den branta lutningen. Lutningen bestämmer faren, höjden och längden.
Jag tänker så här: Det kan ha stor betydelse hur mycket vi människor vågar hoppas på någonting. Kanske bestämmer det ibland utgången av en satsning, på liknande sätt som den första pendelrörelsen, det första hoppet, farten och lutningen bestämmer hur stora kommande pendelrörelser eller hur höga kommande hopp blir. Den första rörelsen eller det första hoppets storlek bestäms av farten, som, åtminstone i mångt och mycket, bestäms av hur högt upp man liksom börjar.
Okej, har det betydelse hur mycket jag vågar hoppas på någonting? Ja, åtminstone ibland, tror jag. Om inte annat så vågar man kan satsa mer ju mer man vågar hoppas. Desto större hopp man har, desto högre upp vågar man satsa och desto högre upp börjar man och desto högre hoppar man. Enkel logik.
Vågar jag hoppas på någonting som jag tror är bra och satsa på det? Förmodligen är det störra chans att det jag hoppas på kommer att bli verklighet. Jag hoppas och hoppet blir större.
Nu ska jag säga emot mig själv. Jag tror inte att det alltid är så att vårt hopp, vår tro avgör hur det går. Allt står inte i vår makt. Ibland kan man hoppas och kämpa sig blodig för något som ändå inte blir verklighet. Andra gånger kan de mest fantastiska saker ske utan att man lyft ett finger. Men, i vissa lägen, tror jag, kan vårt hopp vara det som avgör hur det går.
Jag tror att Gud har kontrollen över allting, även om ondskan just nu tillåts påverka oss. Det kan vara en provocerande tanke (som jag inte kommer att gå in djupare på i detta inlägg) att Gud bestämmer om någonting kommer att hända eller inte, men jag tror att det är så. Guds försyn, kan man nog kalla det. Gud har varken skapat eller vill det onda, men kan ibland tillåta det en begränsad tid (men Han har lovat att det ska vara borta i evigheten). Gud har ändå makten. Därför ligger det i slutändan hos Gud hur det går, tror jag. Men ändå har vi som människor fått en fri vilja. Jag har lite svårt att förstå hur allt hänger ihop, men, trots att Gud har den yttersta kontrollen, så, tror jag, har vi människor uttrymme till att, till viss del, bestämma över våra liv. Därför är det viktigt att vi vågar hoppas och satsa.
Tillbaka till liknelserna: Kanske står du, precis som jag, högst upp, redo att färdas nerför backhoppningsbacken för att sedan kunna "flyga" högt och långt, men tvekar. Efter att ha missat att landa på skidorna flera gånger vågar man kanske inte försöka igen, men där, högst uppe, är det inte heller särskilt kul att stå och våndas. Hur högt vi vågar hoppa(s) kanske avgör hur högt vi hoppar. Och, oavsett landning får man en härlig luftfärd, eller hur? Och, allvarligt talat, tror ni inte att Eddie "the Eagle" Edwards* hade ett ganska kul liv ändå? :)
Fotnot: Google is your friend.
Skaffa mig ett liv? Men vad ska jag med flera till??
Klockan är tio på en lördagskväll och som vanligt lyser de bra tv-programmen med sin frånvaro. (Visserligen går det många filmer, men det är inte alltid att man orkar koncentrera sig på en hel film.) Vad ska jag nu titta på, tänker jag. Då är det liksom som om någon viskar i mitt öra: Skaffa dig ett liv!
Det där funderar jag på ibland, hur tokigt det egentligen är att säga så till någon. (För det första lever ju alla levande varelser ett liv, men det är självklart inte det man syftar på.) Kommentaren implicerar ju nämligen att man skylla sig själv om man inte har något kul att göra en kväll. Om man nu tycker att någon borde skaffa sig ett liv - hjälp personen att skaffa sig ett liv då...!
Det finns så många olika slags liv man kan leva. Vad är det som säger att vissa sätt att leva sitt liv är mer värda än andra?! (Okej, jag tycker visserligen att man kan leva sitt liv på bra och dåliga sätt, även om det är svårt att definiera och avgöra vad som är vilket.) Det jag menar är, vad är det som säger att just tv-tittande skulle representera att man använder sitt liv på ett dåligt sätt? Man kan lära sig mycket genom olika tv-program, till exempel. Nu var det visserligen inte riktigt detta jag ville få fram genom mitt blogginlägg, även om jag kan erkänna att jag verkligen inte gillar när någon, lite överlägset, säger: Jag tittar aldrig på tv!
Den senaste tiden har jag också funderat en hel del på vad jag vill fylla mitt liv med. Hur vill jag leva mitt liv? Vad vill jag fylla mitt liv med?
Detta blev visst lite spridda tankar så här på lördagskvällen.
Ha en bra kväll!
Det där funderar jag på ibland, hur tokigt det egentligen är att säga så till någon. (För det första lever ju alla levande varelser ett liv, men det är självklart inte det man syftar på.) Kommentaren implicerar ju nämligen att man skylla sig själv om man inte har något kul att göra en kväll. Om man nu tycker att någon borde skaffa sig ett liv - hjälp personen att skaffa sig ett liv då...!
Det finns så många olika slags liv man kan leva. Vad är det som säger att vissa sätt att leva sitt liv är mer värda än andra?! (Okej, jag tycker visserligen att man kan leva sitt liv på bra och dåliga sätt, även om det är svårt att definiera och avgöra vad som är vilket.) Det jag menar är, vad är det som säger att just tv-tittande skulle representera att man använder sitt liv på ett dåligt sätt? Man kan lära sig mycket genom olika tv-program, till exempel. Nu var det visserligen inte riktigt detta jag ville få fram genom mitt blogginlägg, även om jag kan erkänna att jag verkligen inte gillar när någon, lite överlägset, säger: Jag tittar aldrig på tv!
Den senaste tiden har jag också funderat en hel del på vad jag vill fylla mitt liv med. Hur vill jag leva mitt liv? Vad vill jag fylla mitt liv med?
Detta blev visst lite spridda tankar så här på lördagskvällen.
Ha en bra kväll!
En snävare definition som rymmer mer hopp
Jag har kommit på att jag verkligen gillar ett särskilt ord. På svenska motsvaras väl ordet av ordet förväntan, men det engelska ordet rymmer mer, eller snarare mindre. Ordet jag tänker på är anticipation. Det betyder alltså förväntan, men inte bara. Eller snarare, det har mer innebörden av en snävare betydelse av ordet förväntan. På tyda.se står det som en av förklaringarna på ordet: "pleasurable expectation". Det handlar alltså om "njutningsfull förväntan". Man ser fram emot något med positiva tankar; man förväntar sig något bra.
Jag tror att det är viktigt med anticipation. Kanske är det kusin till hoppet. Det sägs ju att människan inte kan leva utan hoppet. Anticipation är kanske det man känner när man vet att man har något bra att hoppas på, att vänta på. Man inte bara önskar något gott; man vet att det kommer.
Kan man verkligen veta att man har något gott att vänta? Ibland känner man väl snarare tvärt om - en hopplöshet och man resignerar, men, allvarligt talat, visst tror vi verkligen att vi har mycket bra att vänta på? Vi som är kristna har ju både den stundande evigheten att hoppas på, men också Guds omsorg innan dess. Även de av oss som inte är kristna har, med största sannolikhet, många positiva saker att vänta på här i livet.
När man är nere på botten är det svårt att njutningsfullt förvänta sig något bättre, för då känns det inte som att det kommer bli något annat än så sämst, så som det just då känns. Men, tror jag, det är just där som anticipation kanske har sin mest givna och användbara plats. Jag säger inte att jag alltid känner mig positiv vad som än händer, men jag vet att det är bra att försöka hitta den där känslan. Jo, visst är det väl viktigare med att lita på Gud än att öva sig i "positivt tänkande", men samtidigt vet jag att Gud vill ge mig av Sina välsignelser, som, åtminstone i viss utsträckning, finns för alla människor oavsett om de tror på Honom eller inte.
Precis som jag kan bli förlamad av skräck inför de farhågor jag kan känna inför framtiden, blir jag lyrisk av njutningsfull förväntan inför vad jag har att vänta!
Jag tror att det är viktigt med anticipation. Kanske är det kusin till hoppet. Det sägs ju att människan inte kan leva utan hoppet. Anticipation är kanske det man känner när man vet att man har något bra att hoppas på, att vänta på. Man inte bara önskar något gott; man vet att det kommer.
Kan man verkligen veta att man har något gott att vänta? Ibland känner man väl snarare tvärt om - en hopplöshet och man resignerar, men, allvarligt talat, visst tror vi verkligen att vi har mycket bra att vänta på? Vi som är kristna har ju både den stundande evigheten att hoppas på, men också Guds omsorg innan dess. Även de av oss som inte är kristna har, med största sannolikhet, många positiva saker att vänta på här i livet.
När man är nere på botten är det svårt att njutningsfullt förvänta sig något bättre, för då känns det inte som att det kommer bli något annat än så sämst, så som det just då känns. Men, tror jag, det är just där som anticipation kanske har sin mest givna och användbara plats. Jag säger inte att jag alltid känner mig positiv vad som än händer, men jag vet att det är bra att försöka hitta den där känslan. Jo, visst är det väl viktigare med att lita på Gud än att öva sig i "positivt tänkande", men samtidigt vet jag att Gud vill ge mig av Sina välsignelser, som, åtminstone i viss utsträckning, finns för alla människor oavsett om de tror på Honom eller inte.
Precis som jag kan bli förlamad av skräck inför de farhågor jag kan känna inför framtiden, blir jag lyrisk av njutningsfull förväntan inför vad jag har att vänta!
Att förflyttas framåt i tiden utan tidsmaskin
Plötsligt känns det som att jag har förflyttat mig en månad framåt i tiden! Eller mer. Just nu har jag liknande känslor som jag brukar ha i mellandagarna, och jag tror att snön går stt "skylla" för det. Men jag älskar det!
Klyschan är nog sann; det finns en tjusning med alla årstider. Det ger upphov till så mycket olika känslor, både när årstiderna verkligen växlar och när man längtar efter och anar dessa växlingars intåg. Jag undrar hur det känns att bo i länder där årstiderna knappt varierar - kanske endast med regn- och torrperioder. Upplever de samma förändringar i sinneläget och tankarna? Längtar de efter väderväxlingar, eller känns deras tillvaro, mer eller mindre, densamma oavsett tid på året? Blir de inte uttråkade? Jag ska nog fråga någon från ett sådant land någon gång, men då behöver de ju kunna jämföra med hur vi har det. Är det någon som läser här som har haft tillfälle att verkligen jämföra?
Hur som helst, jag är glad över att vi har olika årstider i Sverige. Det enda problemet är väl att vår mänskliga hjärna inte alltid uppskattar att få för lite ljus, men, men.
Jag ska se om jag får med mig brodern min ut i snön senare idag. Att bygga en snölykta skulle vara mysigt. Det var nog flera år sedan det senast hände! Det gäller att passa på; man vet inte hur mycket snö det blir i vinter. (Jag hoppas på mycket!) Man får hoppas att lyktan inte har smält bort i kväll bara, men det återstår att se. Förresten, ikväll ska jag titta på "Så mycket bättre", som vanligt. Ett litet tips bara.
Ha det bra och njut av dagen!
(Kommer nog fler inlägg idag, visserligen.)
Klyschan är nog sann; det finns en tjusning med alla årstider. Det ger upphov till så mycket olika känslor, både när årstiderna verkligen växlar och när man längtar efter och anar dessa växlingars intåg. Jag undrar hur det känns att bo i länder där årstiderna knappt varierar - kanske endast med regn- och torrperioder. Upplever de samma förändringar i sinneläget och tankarna? Längtar de efter väderväxlingar, eller känns deras tillvaro, mer eller mindre, densamma oavsett tid på året? Blir de inte uttråkade? Jag ska nog fråga någon från ett sådant land någon gång, men då behöver de ju kunna jämföra med hur vi har det. Är det någon som läser här som har haft tillfälle att verkligen jämföra?
Hur som helst, jag är glad över att vi har olika årstider i Sverige. Det enda problemet är väl att vår mänskliga hjärna inte alltid uppskattar att få för lite ljus, men, men.
Jag ska se om jag får med mig brodern min ut i snön senare idag. Att bygga en snölykta skulle vara mysigt. Det var nog flera år sedan det senast hände! Det gäller att passa på; man vet inte hur mycket snö det blir i vinter. (Jag hoppas på mycket!) Man får hoppas att lyktan inte har smält bort i kväll bara, men det återstår att se. Förresten, ikväll ska jag titta på "Så mycket bättre", som vanligt. Ett litet tips bara.
Ha det bra och njut av dagen!
(Kommer nog fler inlägg idag, visserligen.)
Förklaring följer...
Om någon inte förstod det tokiga med "knappen" på bloglovin' så följer här en förklaring. (Den följer visserligen oavsett om någon förstod det tokiga eller inte...)
Det står alltså: "Sluta följ bloggen" på knappen. Det borde stå: "Sluta följa bloggen" eller "Sluta att följa bloggen". "Sluta" kan vara imperativ, men är nog här infinitiv (det som följs av att). Formen "följ" är dock imperativ, men det blir ju helt tokigt; knappen avser ju att man ska sluta att följa bloggen. Kanske försöker de här klämma in en vädjan om att man trots allt ska fortsätta att följa bloggen, men då hjälper det ju inte (snarare stjälper) att trycka på knappen...!
Det står alltså: "Sluta följ bloggen" på knappen. Det borde stå: "Sluta följa bloggen" eller "Sluta att följa bloggen". "Sluta" kan vara imperativ, men är nog här infinitiv (det som följs av att). Formen "följ" är dock imperativ, men det blir ju helt tokigt; knappen avser ju att man ska sluta att följa bloggen. Kanske försöker de här klämma in en vädjan om att man trots allt ska fortsätta att följa bloggen, men då hjälper det ju inte (snarare stjälper) att trycka på knappen...!
Sluta! Nej, jag bara skojar!
Upptäckte en tabbe på bloglovin'...
Kan man kalla detta för ett motsägelsefullt simultanbeslut?! Egentligen, om man ska läsa vad det egentligen står, så vet man ju inte vad man bestämmer sig för om man trycker på knappen. Tokigt! ;)
Nu kan jag ju passa på att tipsa er om att följa mig via bloglovin'. Klicka bara på bilden här nedan och följ instruktionerna. (Men det var inte därför jag skrev detta inlägg.)
Snurrigt värre
Jag ska erkänna en sak; jag är riktigt förvirrad. Det snurrar av alla tankar. Jag har begåvats med förmågan att grubbla och tillbringar mycket mer tid än jag skulle önska med detta. Att jag har försökt att mota bort tankar har bara lyckats till viss del.
En av alla frågor jag funderar kring har jag funderat på, till och från, i kanske fem år. Det skulle vara så skönt att få reda på hur jag ska tänka i denna fråga. Vad tycker Gud? Vad händer om jag gör si; vad händer om jag gör så?
Tills dess känns det, ibland, som att jag står och stampar. Det är ju inte så kul direkt, men så känns det. Vad ska man göra liksom?
Jag tänker inte skriva om vad det handlar om här, för om Gud skulle tala genom någon till mig så vill jag våga tro på att det verkligen är från Gud och det är större chans att jag tror det om jag inte nämner vad det är.
Eftersom jag har funderat på detta länge, så är det kanske inte en akut fråga, men ändå känns det så. Nu börjar tidpunkten komma för att ta ett beslut.
Ni kan väl tänka på mig och, ännu hellre, knäppa händerna samtidigt och prata med Gud?
En av alla frågor jag funderar kring har jag funderat på, till och från, i kanske fem år. Det skulle vara så skönt att få reda på hur jag ska tänka i denna fråga. Vad tycker Gud? Vad händer om jag gör si; vad händer om jag gör så?
Tills dess känns det, ibland, som att jag står och stampar. Det är ju inte så kul direkt, men så känns det. Vad ska man göra liksom?
Jag tänker inte skriva om vad det handlar om här, för om Gud skulle tala genom någon till mig så vill jag våga tro på att det verkligen är från Gud och det är större chans att jag tror det om jag inte nämner vad det är.
Eftersom jag har funderat på detta länge, så är det kanske inte en akut fråga, men ändå känns det så. Nu börjar tidpunkten komma för att ta ett beslut.
Ni kan väl tänka på mig och, ännu hellre, knäppa händerna samtidigt och prata med Gud?
Seriositet och motsatsen
Jag tror att det är dags nu, att ta detta på ännu mer allvar. Jag ska börja blogga mer seriöst nu, och mer oseriöst. Det jag menar är att jag tänker att jag ska börja blogga mer genomtänkt och regelbundet.
Därför tänker jag att det är ett ypperligt tillfälle att fråga er om ni vill följa mig på bloglovin. Ni trycker då helt enkelt på denna länk och så ser ni vidare hur ni ska göra. Då kommer ni nämligen att kunna hålla bra koll på när jag har uppdaterat bloggen. Jag är inte så insatt i det här själv, men jag har registrerat min blogg där och ska nu också lägga till en del av de bloggar som jag följer. Tidigare har jag använt feeds, men jag kan tänka mig att detta är bättre och roligare.
Så, gillar du vad du läser här på min blogg - klicka gärna på länken här nedan! :)
Följ min blogg med bloglovin.
Därför tänker jag att det är ett ypperligt tillfälle att fråga er om ni vill följa mig på bloglovin. Ni trycker då helt enkelt på denna länk och så ser ni vidare hur ni ska göra. Då kommer ni nämligen att kunna hålla bra koll på när jag har uppdaterat bloggen. Jag är inte så insatt i det här själv, men jag har registrerat min blogg där och ska nu också lägga till en del av de bloggar som jag följer. Tidigare har jag använt feeds, men jag kan tänka mig att detta är bättre och roligare.
Så, gillar du vad du läser här på min blogg - klicka gärna på länken här nedan! :)
Följ min blogg med bloglovin.
Är Gud kvinna? En mångsysslare.
Ibland skulle jag nästan önska att jag inte trodde på Gud. Helt ärligt är det så. Jag kan känna mig så besviken på mig själv, på livet och på Gud att jag bara skulle vilja lägga ner allt vad tro heter, för varken jag, livet eller Gud motsvarar mina förväntningar och då kan det nästan kvitta. Så kan jag känna.
Problemet är: Jag kan inte sluta tro på Gud. Därmed inte sagt att jag aldrig tvivlar på Guds existens, för det gör jag. Men jag kommer ändå fram till, vare sig jag vill det eller inte, att jag verkligen tror, på riktigt, att det finns en Gud och att Han vill ha med mitt liv att göra.
Det har hänt nu alldeles för ofta för att det skulle vara slumpen. Jag har kommit på att jag inte längre tror på slumpen. Slumpen är död, men Gud lever.
Det är så här. Jag ska förklara. Gud vill ha med mig att göra. Så var det sagt. Han bryr sig om mitt lilla skitliv här på jorden. Ibland kunde man önska att man skulle få ha sitt självömkande i fred, att man skulle slippa bli störd i "tyck synd om mig"-tankarna, men icke. Det är helt enkelt för mycket begärt.
Varje gång blir jag förvånad, men nickar igenkännande. Jag börjar kunna det här nu, lika mycket som jag börjar lära mig att vägen är krokig och nog kommer att förbli så. Precis som vägen är krokig så finns det en fortsättning på vägen, bortom krönet, som man inte kan se eller ana med blicken.
Alltså, Gud, jag tycker att du är rätt cool. Suverän, både i betydelsen "högst av alla" och "helskön". Du har så skön stil på något sätt. Arbetar ofta i det fördolda, i det som jag inte ser. Du gillar helt enkelt överraskningar, och det gör jag med. Det vet Du.
Ganska ofta händer ingenting, när Gud gör det där underbara. Livet rullar på som vanligt. Men ibland sker också stora förändringar. Men det är inte de jag vill prata om nu. Jag vill prata om det som inte händer. När det inte blir någon skillnad, men det blir stor skillnad.
Gud skickar meddelanden till mig. Ni kanske inte visste det, men Gud både bloggar och skriver tidningar. Han gör tv-program också. Visste ni det? Han är mångsysslare. Simultankapacitet har Han också, för när jag behöver uppmuntran låter Han bloggare, skribenter, programledare, författare, radiopratare och andra, ingen och alla, säga samma sak, vid samma tidpunkt. Han vet att jag behöver tydlighet. Någonting som jag har funderat på, det bekräftar Han genom sina många kanaler. Slumpen, det skulle vissa kalla det. Men det gör inte jag, för jag har tvingats att sluta tro på slumpen och fortsätta tro på Gud.
Problemet är: Jag kan inte sluta tro på Gud. Därmed inte sagt att jag aldrig tvivlar på Guds existens, för det gör jag. Men jag kommer ändå fram till, vare sig jag vill det eller inte, att jag verkligen tror, på riktigt, att det finns en Gud och att Han vill ha med mitt liv att göra.
Det har hänt nu alldeles för ofta för att det skulle vara slumpen. Jag har kommit på att jag inte längre tror på slumpen. Slumpen är död, men Gud lever.
Det är så här. Jag ska förklara. Gud vill ha med mig att göra. Så var det sagt. Han bryr sig om mitt lilla skitliv här på jorden. Ibland kunde man önska att man skulle få ha sitt självömkande i fred, att man skulle slippa bli störd i "tyck synd om mig"-tankarna, men icke. Det är helt enkelt för mycket begärt.
Varje gång blir jag förvånad, men nickar igenkännande. Jag börjar kunna det här nu, lika mycket som jag börjar lära mig att vägen är krokig och nog kommer att förbli så. Precis som vägen är krokig så finns det en fortsättning på vägen, bortom krönet, som man inte kan se eller ana med blicken.
Alltså, Gud, jag tycker att du är rätt cool. Suverän, både i betydelsen "högst av alla" och "helskön". Du har så skön stil på något sätt. Arbetar ofta i det fördolda, i det som jag inte ser. Du gillar helt enkelt överraskningar, och det gör jag med. Det vet Du.
Ganska ofta händer ingenting, när Gud gör det där underbara. Livet rullar på som vanligt. Men ibland sker också stora förändringar. Men det är inte de jag vill prata om nu. Jag vill prata om det som inte händer. När det inte blir någon skillnad, men det blir stor skillnad.
Gud skickar meddelanden till mig. Ni kanske inte visste det, men Gud både bloggar och skriver tidningar. Han gör tv-program också. Visste ni det? Han är mångsysslare. Simultankapacitet har Han också, för när jag behöver uppmuntran låter Han bloggare, skribenter, programledare, författare, radiopratare och andra, ingen och alla, säga samma sak, vid samma tidpunkt. Han vet att jag behöver tydlighet. Någonting som jag har funderat på, det bekräftar Han genom sina många kanaler. Slumpen, det skulle vissa kalla det. Men det gör inte jag, för jag har tvingats att sluta tro på slumpen och fortsätta tro på Gud.
Omöjligheten i att smälla igen lyckta dörrar
Att öppna dörren för att sedan slänga igen den mitt framför näsan på en - vad är det för stil?! Hur många gånger till ska det behöva hända?
Ett tips: Man ska kanske inte öppna en dörr om man inte är beredd på att ha att göra med det som finns bakom. Kanske skulle jag låsa dörren igen, så att det slipper göra så ont...???
(Jag degraderar mig allt mer till att omoget skriva väldigt personliga, kryptiska inlägg, men jag ville bara få ur mig detta. Om du vill kan du se ovanstående inlägg som ett allmänt tips.)
Ett tips: Man ska kanske inte öppna en dörr om man inte är beredd på att ha att göra med det som finns bakom. Kanske skulle jag låsa dörren igen, så att det slipper göra så ont...???
(Jag degraderar mig allt mer till att omoget skriva väldigt personliga, kryptiska inlägg, men jag ville bara få ur mig detta. Om du vill kan du se ovanstående inlägg som ett allmänt tips.)
Vänner
Läste en status på facebook som påminde mig om en bra låt, som jag letade reda på texten till och klistrade in den här:
"When you're down and troubled
And you need some loving care
And nothing, nothing is going right
Close your eyes and think of me
And soon I will be there
To brighten up even your darkest night
You just call out my name
And you know wherever I am
I'll come running to see you again
Winter, spring, summer or fall
All you have to do is call
And I'll be there
You've got a friend
If the sky above you
Grows dark and full of clouds
And that old north wind begins to blow
Keep your head together
And call my name out loud
Soon you'll hear me knocking at your door
You just call out my name
And you know wherever I am
I'll come running to see you
Winter, spring, summer or fall
All you have to do is call
And I'll be there
Ain't it good to know that you've got a friend
When people can be so cold
They'll hurt you, and desert you
And take your soul if you let them
Oh, but don't you let them
You just call out my name
And you know wherever I am
I'll come running to see you again
Winter, spring, summer or fall
All you have to do is call
And I'll be there
You've got a friend"
(Skriven av Carol King.)
"Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra."
(Sagt av Jesus. Joh. 15:11-17)
"When you're down and troubled
And you need some loving care
And nothing, nothing is going right
Close your eyes and think of me
And soon I will be there
To brighten up even your darkest night
You just call out my name
And you know wherever I am
I'll come running to see you again
Winter, spring, summer or fall
All you have to do is call
And I'll be there
You've got a friend
If the sky above you
Grows dark and full of clouds
And that old north wind begins to blow
Keep your head together
And call my name out loud
Soon you'll hear me knocking at your door
You just call out my name
And you know wherever I am
I'll come running to see you
Winter, spring, summer or fall
All you have to do is call
And I'll be there
Ain't it good to know that you've got a friend
When people can be so cold
They'll hurt you, and desert you
And take your soul if you let them
Oh, but don't you let them
You just call out my name
And you know wherever I am
I'll come running to see you again
Winter, spring, summer or fall
All you have to do is call
And I'll be there
You've got a friend"
(Skriven av Carol King.)
"Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra."
(Sagt av Jesus. Joh. 15:11-17)
då är vi de mest ömkansvärda bland människor
"Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står och genom vilket ni blir räddade. Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse - den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro.
Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna.
Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster. Jag är ju den allra minste av apostlarna, inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling. Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förspilld. Jag har arbetat mer än någon av dem, fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med mig. Jag eller de - så är det vi förkunnar, och så är det ni har lärt er att tro.
Men om det nu förkunnas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då några bland er säga att det inte finns någon uppståndelse från de döda? Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. Och då visar det sig att vi har vittnat falskt om Gud, eftersom vi har vittnat om Gud att han har uppväckt Kristus, som han ju inte kan ha uppväckt om det är sant att de döda inte uppstår. Ty om inga döda uppstår har heller inte Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.
Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. Men i tur och ordning: först Kristus och därefter, vid hans ankomst, de som tillhör honom. Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Den siste fienden som förintas är döden, ty allt har han lagt under sina fötter."
(1 Kor. 15:1-27a)
Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna.
Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster. Jag är ju den allra minste av apostlarna, inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling. Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förspilld. Jag har arbetat mer än någon av dem, fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med mig. Jag eller de - så är det vi förkunnar, och så är det ni har lärt er att tro.
Men om det nu förkunnas att Kristus har uppstått från de döda, hur kan då några bland er säga att det inte finns någon uppståndelse från de döda? Om det inte finns någon uppståndelse från de döda har inte heller Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, ja, då är vår förkunnelse tom, och tom är också er tro. Och då visar det sig att vi har vittnat falskt om Gud, eftersom vi har vittnat om Gud att han har uppväckt Kristus, som han ju inte kan ha uppväckt om det är sant att de döda inte uppstår. Ty om inga döda uppstår har heller inte Kristus uppstått. Men om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Då är också de som har avlidit i tron på Kristus förlorade. Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.
Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. Men i tur och ordning: först Kristus och därefter, vid hans ankomst, de som tillhör honom. Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Den siste fienden som förintas är döden, ty allt har han lagt under sina fötter."
(1 Kor. 15:1-27a)
Man blir bara mer hungrig
"Varsågod, ta ett smakprov", säger du, och räcker mig en munsbit av din matsäck.
Mmm, vad gott, tänker jag.
Du ler.
Hör du att jag säger tack? undrar jag för mig själv.
Jag är hungrig, viskar jag.
Eller så tänker jag det bara.
"Nu ska jag hem och äta", säger du och tittar lite otåligt och förväntansfullt mot utgången.
"Okej", säger jag och riktar ögonen mer mot golvet än mot dig.
"Det låter gott!" säger jag när du berättat vad ni ska äta.
"Japp. Ha det bra nu!"
"Tack. Detsamma."
Nästa gång vi ses kastar du som hastigast till mig en munsbit där du står på andra sidan rummet.
Kanske vet du inte att jag bara blir mer hungrig av aptitretare.
Men det är väl smidigast så, tycker du kanske.
Kanske skulle jag "äta dig ur huset".
Men det skulle jag inte.
Men jag kanske skulle slippa vara hungrig.
Mmm, vad gott, tänker jag.
Du ler.
Hör du att jag säger tack? undrar jag för mig själv.
Jag är hungrig, viskar jag.
Eller så tänker jag det bara.
"Nu ska jag hem och äta", säger du och tittar lite otåligt och förväntansfullt mot utgången.
"Okej", säger jag och riktar ögonen mer mot golvet än mot dig.
"Det låter gott!" säger jag när du berättat vad ni ska äta.
"Japp. Ha det bra nu!"
"Tack. Detsamma."
Nästa gång vi ses kastar du som hastigast till mig en munsbit där du står på andra sidan rummet.
Kanske vet du inte att jag bara blir mer hungrig av aptitretare.
Men det är väl smidigast så, tycker du kanske.
Kanske skulle jag "äta dig ur huset".
Men det skulle jag inte.
Men jag kanske skulle slippa vara hungrig.
