Att vinna ett krig eller fly eller?
(Jag publicerade detta inlägg redan igår, men ångrade mig och tog bort det, men nu har jag ångrat mig igen! Jag tror nämligen att vi människor ofta vinner på att vara öppna mot varandra, så därför lägger jag ut inlägget igen.)
I brist på frågor ställer jag lite frågor till er istället, tänkte jag.
Hur tänker du om du träffar en person inte knappt säger någonting, vänder bort blicken vid ögonkontakt, knappt svarar, mer än korthugget, på frågor och kanske ser allmänt besvärad ut? Hur tolkar du det?
Tolkar du det som att personen i fråga ogillar dig och inte vill ha kontakt? Eller att denne inte är särskilt intresserad av social kontakt i allmänhet? Kanske har den någon slags utvecklingsstörning eller är "överdrivet" intelligent? Eller är personen i fråga kanske bara lite fårordig och betänksam. Kanske lite blyg. Eller, pågår det ett krig där inne?
Det finns en bok, skriven av Anna Kåver, som heter "Att leva ett liv, inte vinna ett krig", som jag inte ens läst, haha, men jag blev lite inspirerad av titeln när jag skulle skriva detta inlägg och boken, tror jag, delvis handlar om detta.
En möjlig förklaring till varför exempelpersonen beter sig som denne gör kan nämligen vara att det pågår ett slags krig inne i personen. Detta krig kan man kalla för social fobi.
Eftersom jag tänkte skriva några inlägg framöver om just detta så kan jag varna dig som tycker att det blir lite för mycket ego och självömkan över det hela, eftersom, (vilket många säkert räknat ut) jag har just social fobi. Men man behöver inte läsa om man inte vill och man behöver inte tycka synd om. :) Jag skriver detta mycket för att öka kunskapen om social fobi. Nuförtiden är neuropsykiatriska funktionshinder i ropet, vilket jag tror är bra. Det man dock inte hör lika mycket om är social fobi (som väl inte är ett neuropsykiatriskt funktionshinder, men som räknas in bland neuroserna och som är en av de vanligaste psykiska sjukdomarna(?), trots att den är relativt okänd). Personligen har jag också upplevt en lättnad och att en del av pressen har försvunnit, de få tillfällen då jag har berättat om min sociala fobi. Därför väljer jag nu att skriva om detta, vilket känns både skönt och lite skrämmande.
Så, vill du veta mer om detta så fortsätt att läsa inläggen de kommande dagarna.
Frågor på det? ;)
Alltså, har någon någon fråga om just social fobi, som ni vill att jag ska besvara så tveka inte att fråga. Och om ingen har någon fråga att ställa så bestämmer jag själv vad jag skriver om i detta ämne. ;)
(Nej, det var inte specifikt frågor om social fobi som jag väntade mig att ni skulle ställa i samband med förra inlägget, men jag tänkte att jag ändå ville skriva lite om det nu när jag ändå inte har fått någon fråga än.)
/Hanna
I brist på frågor ställer jag lite frågor till er istället, tänkte jag.
Hur tänker du om du träffar en person inte knappt säger någonting, vänder bort blicken vid ögonkontakt, knappt svarar, mer än korthugget, på frågor och kanske ser allmänt besvärad ut? Hur tolkar du det?
Tolkar du det som att personen i fråga ogillar dig och inte vill ha kontakt? Eller att denne inte är särskilt intresserad av social kontakt i allmänhet? Kanske har den någon slags utvecklingsstörning eller är "överdrivet" intelligent? Eller är personen i fråga kanske bara lite fårordig och betänksam. Kanske lite blyg. Eller, pågår det ett krig där inne?
Det finns en bok, skriven av Anna Kåver, som heter "Att leva ett liv, inte vinna ett krig", som jag inte ens läst, haha, men jag blev lite inspirerad av titeln när jag skulle skriva detta inlägg och boken, tror jag, delvis handlar om detta.
En möjlig förklaring till varför exempelpersonen beter sig som denne gör kan nämligen vara att det pågår ett slags krig inne i personen. Detta krig kan man kalla för social fobi.
Eftersom jag tänkte skriva några inlägg framöver om just detta så kan jag varna dig som tycker att det blir lite för mycket ego och självömkan över det hela, eftersom, (vilket många säkert räknat ut) jag har just social fobi. Men man behöver inte läsa om man inte vill och man behöver inte tycka synd om. :) Jag skriver detta mycket för att öka kunskapen om social fobi. Nuförtiden är neuropsykiatriska funktionshinder i ropet, vilket jag tror är bra. Det man dock inte hör lika mycket om är social fobi (som väl inte är ett neuropsykiatriskt funktionshinder, men som räknas in bland neuroserna och som är en av de vanligaste psykiska sjukdomarna(?), trots att den är relativt okänd). Personligen har jag också upplevt en lättnad och att en del av pressen har försvunnit, de få tillfällen då jag har berättat om min sociala fobi. Därför väljer jag nu att skriva om detta, vilket känns både skönt och lite skrämmande.
Så, vill du veta mer om detta så fortsätt att läsa inläggen de kommande dagarna.
Frågor på det? ;)
Alltså, har någon någon fråga om just social fobi, som ni vill att jag ska besvara så tveka inte att fråga. Och om ingen har någon fråga att ställa så bestämmer jag själv vad jag skriver om i detta ämne. ;)
(Nej, det var inte specifikt frågor om social fobi som jag väntade mig att ni skulle ställa i samband med förra inlägget, men jag tänkte att jag ändå ville skriva lite om det nu när jag ändå inte har fått någon fråga än.)
/Hanna
Kommentarer
Postat av: Anonym
Vad tror du? Handlar social fobi om en rädsla för att kanske "göra bort sig" och därmed bli "förkastad"?? Om att sätta sitt värde utifrån vad man gör/lyckas med alternativt inte gör/misslyckas med....istället för att vara värdefull och älskad för att man ÄR....bara ÄR....?
Trackback
