Verkligheten?
Vad det gäller just facebook har jag och en kompis ganska skilda åsikter. Personligen är jag väldigt aktiv på facebook (vilket säkert inte undgått någon), medan min kompis vägrar att bli medlem. En del i skillnaden mellan hur vi tänker kring detta sociala media är om facebook kan sägas vara verkligheten eller inte. Medan h*n menar att facebook är en låtsasvärld menar jag att den är en del av verkligheten. Personligen tycker jag att jag har ganska mycket på fötterna i min åsikt. Ska man vara konsekvent i att mena att facebook är en låtsasvärld borde man ju också mena att telefon-samtal är en låtsasvärld. Facebook utgörs nämligen främst av just samtal mellan människor. Liksom på internet träffar man inte personen personligen när man talar i telefon. Skulle det då innebära att samtalet inte är giltigt, att det inte går att relatera till samtalet när man sedan kanske träffas i verkligeheten? Självklart inte! Det är fortfarande två verkligen människor som kommunicerar, oavsett om detta sker via internet, telefon eller "öga mot öga". (Dessutom är väl allt egentligen verkligt - vad skulle det annars vara?) Sedan finns det förstås vissa problem med de sociala medierna, men det finns väl ingenting i vår värld, förutom Gud, som är felfritt? Dessutom, vilket jag avslutar detta blogginlägg med, för att fortsätta denna diskussion senare, skulle jag vilja hävda att facebook faktiskt kan hjälpa människor att faktiskt känna sig mer delaktig i verkligheten!
Kvasismeden smider vidare
Vissa är mer benägna till detta feltänk än andra och jag sällar mig till den förstnämnda skaran. Helt klart är det så! Det är helt enkelt mer lockande med den kortsiktiga belöningen (att slippa göra någonting jobbigt just då och istället göra någonting som känns roligare) än den långsiktiga belöningen i att ha gjort det som krävdes och sedan kunna ägna sig åt valfri rolig aktivitet. Om jag hade trott på evolutionen (vilket jag inte gör, om vi nu syftar på makro-evolution - mikro-evolutionen bevisas ju däremot genom exempelvis hundavel) så skulle jag ställa mig frågan hur detta kortsiktiga lyckosökandet gagnar oss människor, eller rättare sagt, vad det är som, i så fall, skulle ha gjort att fler av de som lättare ägnar sig åt detta feltänk lyckades skaffa många barn. En intressant tanke, men eftersom jag inte tror på makro-evolutionen så frågar jag mig istället varför Gud skapat oss så. Kanske är också det en felaktig fråga. Kanske är det istället det så kallade köttet som ställer till det för oss, liksom på så många andra sätt. Kanske skulle jag ställa den frågan till mina lärare imorgon, eller i övermorgon, eller nästa vecka, eller...
Nu kommer jag inte på så mycket mer att skriva, tyvärr, vilket gör att jag måste komma på något annat att uppehålla mig med så att jag slipper göra det som jag borde, nämligen plugga, som jag ju egentligen tycker är intressant, men den kortsiktiga belöningen av att ta det lugnt lockar egentligen mer just nu. Kanske borde jag börja med en ny strategi? Strategin att jag pluggar tills jag kommit på något annat att göra. Risken är förstås den att jag inte kommer hinna ens öppna skolboken innan jag kommit på att till och med städning kan vara roligt, men att försöka är ett steg i rätt riktning, eller hur?
På tal om någonting annat. Det är oartigt att inte hälsa, eller hur? "Hej!" säger jag. Vad säger du då? (Tips: Det finns ett kommentarsfält.) När du har sagt "Hej!" så kan du ju låta fingrarna fortsätta att röra på sig genom att ge mig lite tips till att leda bort feltänket och tänka i bättre banor.
Relativt sant...
Tänka sig! Redan nu kommer ytterligare ett inlägg från mig. Hur ska detta sluta?! Det är lika bra att smida medan järnet är varmt, som man brukar säga. Plötsligt känner jag mig så inspirerad och jag är lite förvånad själv, för det var ett ganska bra tag sedan jag kände så här. I vilket fall som helst; jag har lite tankar som jag tänkte dela med mig av och förmhoppningsvis få lite respons på.
Kan det vara så att vi tror att människor tänker på ett visst sätt om oss, men att vi har fel? Visst har man ändå hört ganska många gånger att man inte ska bry sig om vad andra människor tänker. Kanske är den uppmaningen delvis lite felformulerad. Kanske är det nämligen så att vi inte vet vad andra människor tycker och tänker om oss. Kanske är det istället där vi bör börja. Om vi blir mer medvetna om att vi inte har så stora kunskaper om vad andra människor tänker om oss så behöver vi kanske inte ens försöka övertyga oss själva om att inte bry oss, eftersom vi ju inte ens vet vad det är vi inte bör bry oss om. Ofta går nog vi (åtminstone jag) omkring i olika villfarelser om vad människor tror, tänker och vet om oss. Jag tror att dessa mentala utgångspunkter ofta har en stor påverkan på hur vi tolkar vår tillvaro och hur vi agerar i olika situationer utifrån denna tolkning. Om nu dessa utgångspunkter då inte har så mycket med verkligheten att göra så kan det bli ganska tokigt.
Själv blev jag varse senast igår att någonting som jag såg som självklart inte var så självklart. En viss information om mig själv som jag trodde liksom kännetecknade mig visade sig istället komma som en förvånande nyhet för en annan människa när jag berätta hur det låg till. Denna nyhet, uppenbarligen, som jag några veckor tidigare hade berättat om var något som jag istället hade trott var allmän kunskap, detta eftersom jag trodde att mina tankar om mig själv och mina tankar om andras tankar om mig själv var sanning. Jag är nog mer postmodern än vad jag vill tro, åtminstone vad det gäller mitt eget liv i förhållande till andras. I skolan har vi läst om hur postmodernismen kännetecknas av att en sanning är en sanning just för att jag tror att det är en sanning, för att jag ser det som en sanning för mig. Sanningen blir alltså relativ - någonting som jag själv bestämmer är sanning. Detta har jag tyckt varit så löjligt, eftersom en sanning per definition är själva motsatsen till relativitet. En sanning är bara en sanning om den faktiskt stämmer överens med verkligheten. Därför kan jag inte utan att bli lite irriterad på mig själv när jag gör min egen "sanning" till något som ska vara en "sanning" för alla, när så inte är fallet.
Jag funderar på vad som skulle hända om vi människor skulle sluta att bestämma vad andra människor tänker, liksom, som man brukar säga, vi ibland lägger orden i andras munnar. Just med tankar blir det ju dock en skillnad eftersom personen vars tankar vi tror oss har information om, inte kan rätta oss, eftersom vi ofta behåller det för oss själva. Så länge jag tillåter mig själv att tro att andra människor tänker på ett visst sätt om mig så tror jag det, utan att någon annan människa kan göra så mycket åt det. Är inte det egentligen orättvist både mot mig själv och mot andra, om jag låter mina egna tankar också forma mina tankar om vad andra människor tänker? Istället är det väl bättre att låta människor tänka vad de vill om en och lyssna på och tro på det som människor säger att de tänker om en, när de yppar det?
Vilken befrielse det skulle vara för oss människor om vi inte bara slutar tänka så mycket på vad andra människor tänker om oss (vilket vi ofta inte kan veta så mycket om) och dessutom slutar upp med att skapa egna "sanningar" som vi utgår ifrån?!
Vad tänker du om detta? Är vi människor för snabba med att skapa egna relativa "sanningar"? Kommentera gärna! Jag vill gärna läsa just dina tankar, eftersom jag ju faktiskt inte vet vad just du tänker om saker och ting! :)
Nice try?
Man ska nog inte vara så pretentiös alltid när man bloggar så därför kunde jag ju börja mitt återupptagna bloggande med att berätta att jag har varit på bröllop idag. Nej, det var inte jag som gifte mig utan en fd. klasskompis. Det var mysigt! Visst är det härligt hur man ibland kan bli så härligt uppfylld av glädje, exempelvis när man sitter en sen sommarkväll och har trevligt med folk man tycker om, när man är på en bra konsert, när man är iväg på en resa eller när man är på bröllop, exempelvis? Livet är allt bra härligt de tillfällen när liksom tiden stannar och man uppfylls av livets storhet och glädjen över allt man har! Jag undrar om det skulle kunna gå att hitta tillbaka till det de gånger när livet istället är nattsvart. Tänkt att livet är så mångfassetterat! Det är fascinerande, samtidigt som jag hatar det, men ändå: vilken gåva livet är! (Detta måste jag påminna mig om att jag till och med fått ner på pränt, de tillfällen då det inte känns så alls.) Blev detta inlägg pretentiöst ändå? Avgör själv.
Håller ni föresten med mig om detta: man behöver mana sig själv ut för att vecklas ut? Alltså, man, vi, behöver utmana oss själva för att utvecklas. Så är det nog. Ändå är det så lätt för oss människor att nöja oss med kortsiktiga, lättåtkomliga lösningar som innebär att vi inte behöver förflytta oss (bokstavligt eller bildligt) för att få något som vi vill ha, men då missar vi förmodligen det som vi ännu hellre vill ha och behöver. Varför är det så självklart, men ändå så svårt att förstå? Har ni några tankar kring det?
Nu ska jag avsluta bloggandet för nu, för att chansen att jag (och ni?) ska komma tillbaka inte ska bli allför liten.
Ha det bra så länge så hörs vi förhoppningsvis snart igen!
(Kommentera gärna för då blir jag glad! ;))
