Nice try?

Jaha ja. Så gick det med det bloggandet, dvs inte alls! Dags att ta nya tag, eller vad säger ni? Har man bestämt sig för något så borde det vara ganska troligt att man lyckas tycker jag. Därför ger jag bloggandet ytterligare en chans. Hoppas att det finns någon stackars(?) liten bloggläsare som vill följa mig. Hoppas kan man ju alltid. Jag antar att det är upp till mig att bevisa att min blogg är en blogg som man vill följa. Jag har därför ett tips. Testa att lägga till mig på sådan där RSS genom att klicka på den orangea (oranga?) symbolen, som du kanske kan hitta i din webläsares verktygsfält uppe till höger eller kanske någonstans i bloggmenyn eller någon annanstans eller inte alls. Om du tröttnar på mitt bloggande så tar du bara bort mig. Bra va?

Man ska nog inte vara så pretentiös alltid när man bloggar så därför kunde jag ju börja mitt återupptagna bloggande med att berätta att jag har varit på bröllop idag. Nej, det var inte jag som gifte mig utan en fd. klasskompis. Det var mysigt! Visst är det härligt hur man ibland kan bli så härligt uppfylld av glädje, exempelvis när man sitter en sen sommarkväll och har trevligt med folk man tycker om, när man är på en bra konsert, när man är iväg på en resa eller när man är på bröllop, exempelvis? Livet är allt bra härligt de tillfällen när liksom tiden stannar och man uppfylls av livets storhet och glädjen över allt man har! Jag undrar om det skulle kunna gå att hitta tillbaka till det de gånger när livet istället är nattsvart. Tänkt att livet är så mångfassetterat! Det är fascinerande, samtidigt som jag hatar det, men ändå: vilken gåva livet är! (Detta måste jag påminna mig om att jag till och med fått ner på pränt, de tillfällen då det inte känns så alls.) Blev detta inlägg pretentiöst ändå? Avgör själv.

Håller ni föresten med mig om detta: man behöver mana sig själv ut för att vecklas ut? Alltså, man, vi, behöver utmana oss själva för att utvecklas. Så är det nog. Ändå är det så lätt för oss människor att nöja oss med kortsiktiga, lättåtkomliga lösningar som innebär att vi inte behöver förflytta oss (bokstavligt eller bildligt) för att få något som vi vill ha, men då missar vi förmodligen det som vi ännu hellre vill ha och behöver. Varför är det så självklart, men ändå så svårt att förstå? Har ni några tankar kring det?

Nu ska jag avsluta bloggandet för nu, för att chansen att jag (och ni?) ska komma tillbaka inte ska bli allför liten.
Ha det bra så länge så hörs vi förhoppningsvis snart igen!

(Kommentera gärna för då blir jag glad! ;))

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0