Att missa lycka
”Jag har missat över niotusen skott under min karriär. Jag har förlorat nästan trehundra matcher. Tjugosex gånger har jag fått förtroendet att sätta den avgörande bollen och missat. Jag har misslyckats gång på gång i mitt liv. Och, det är därför jag har lyckats.” /Michael Jordan
Jag tänker att det finns smärtsamt mycket sanning i Michael Jordans ord. Trots att ordens innebörd har blivit tämligen sliten och klichéartad är det ändå alldeles för lätt att ta för lätt på. Jag tänker att det är ett så oerhört större misslyckande att inte försöka än att försöka och misslyckas. Jag har misslyckats kapitalt. Gång på gång. Bättre fly än illa fäkta har blivit ett mantra jag hållit hårt i, jag vägrat släppa.
Som att man måste skydda sig själv. Skydda sig själv för att ingen annan gör det? Och så predikar jag om den Gud som är ett värn, ett skydd, en hjälp i nöden, väl beprövad. Men själv har jag ofta vägrat våga pröva. Inte litat på.
Att jag varken litat på Gud eller på mig själv, däri ligger den missade lyckan. Istället har jag hoppats på andra. Förlitat mig på goda intentioner. Men ingen är så väl beprövad som Gud.
Det är ett vågspel att våga, men löftet om misslyckande lovar lyckan att lyckas. Att lita på, inte främst hoppas på. Att lita på Gud. Lita på sig själv. Lita på andra. Hoppas på misslyckan och lyckan.
