bloggandehanna

Till min person är jag sådan att jag ibland antecknar för mycket, exempelvis på lektioner, för säkerhets skull – det kan ju komma till anledning liksom! Och så har jag hört att man kan lära sig mycket från andra människor – i samvaro med andra människor får man nya insikter. Därför tänkte jag skriva ner lite råd och åsikter som människor jag mött har yppat, direkt eller indirekt. Livet måste ju bli så mycket bättre och enklare om man tar till sig av det som andra människor tycker!

Så här är det:

Det är av yttersta vikt att man plockar upp efter sig direkt, diskar sin disk innan morgonen och håller ordning.

Man är krånglig om man vill vara noggrann och göra rätt, sortera ordentligt och systematisera.

Man ska absolut inte dricka alkohol.

Det är löjligt och inskränkt att vara absolutist.

Har man en tendens till att lätt komma för sent så är man självisk.

Man ska ha överseende med andra människors egenheter.

Internet, dator och mobil är osocialt.

Andra ”osociala” ting som telefoner, brev och TV är helt okej.

Alla ska få vara med och leka.

Om man inte tar för sig och bjuder på sig själv så får man skylla sig själv också.

Politiker är giriga, inskränkta och tänker inte på de svaga. Det är vanligt folk som är vettiga.

Det vettiga vanliga folket ska inte slösa sin tid på onödigt läsande och utbildning utan ska helst börja arbeta när de är 14 år.

Nu känner jag mig som en mycket bättre person!

Men jag har blivit riktigt bra på att bara anteckna det viktigaste på lektionerna.

(Jag syftar inte specifikt på just en person i detta inlägg. Jag vill föra en allmän diskussion, men det är baserat på mina egna erfarenheter.)

Illusionen om att bli förbigången av sin vägvisare

Att du är vän med Jesus gör att det gör så mycket ondare för mig att du inte vill vara min vän. Om du följer Jesus, men vänder dig bort från mig, går åt ett annat håll, sätter dig någon annanstans, innebär det att Jesus går förbi mig? Han går aldrig förbi dig. Han vill för evigt vara din. Jag tror att det är sant, men du kan få mig att tvivla.

Jag vet att du snubblar på efterföljelsens väg, irrar bort dig och går vilse ibland. Jag har också svårt att följa min Mästare och Herre. Min egen väg känns ibland mer lockande än Hans. Den väg som jag tror är rätt är ibland svår att hitta, och ibland blundar jag, för att liksom fortfarande kunna famla i blindo.

Det är ju det jag inte vet! Om du blundar, eller om du bara inte ser. Kanske vet du det inte själv.

Att människor utan pålitlig vägvisare tar en omväg för att slippa möta, det går mig ibland förvånande obemärkt förbi. Jag vet ju inte ens om de tar en omväg!

Men, när du, ni, tar en omväg känner jag mig ibland förbigången av Mästaren själv, tvärt emot mitt förmodade rationella förnuft. Här räcker inte förnuftet till.

Att det får mina ben att segna, mina steg att treva, att min krökta rygg förhindrar min blick från att söka framåt, det övergår mitt förstånd. Mitt förnuft för stå till skam. Hela jag får stå till skam. Man skulle önska att det inte var tillåtet! Att inte någon av nödvändighet skulle stå till skam utan att vara skyldig. Men den fria viljan segrar, rättmätigt.

Men, som om jag skulle vara oskyldig! Den skulden får jag lämna hos min Herre och Vän, men skammen, vad gör jag med den?! Min Vän tar hand om den också, men att förväxla denna Vän med hans vänner, mina vänner, är inte svårt. Jag förvillas att tro att inte heller Jesus vill ta i min skam ens med plasthandskar.

Att jag vet att jag tänker fel hjälper ofta föga. Hela ”Kristi kropp” framstår som liksom invirad i plastfolie, i skyddande presenning. Men Jesu kropp hade ingen rustning. Soldaterna delade Hans mantel mellan sig.

Om jag, som har upplevt den förlösande kärleken hos min Gud och litar på Hans omsorg i vardagen, om även jag förvillas att tro att jag är förbigången. Hur går det då med dem som saknar pålitlig vägvisare? Hur ska de hitta denna Någon att våga följa? Jag ryser vid tanken.

Även en liten syl är ändamålsenlig. Och kan göra ett hål. Ett hål är ett hål oavsett storlek. Och den minsta sylen är mest vass.

Även obetydliga händelser kan befria betydliga känslor.

Min bror brukar skratta åt mig när jag säger det. Var känner du det denna gången; är det i magen eller i armen eller i...? Men visst kan man känna musik i kroppen? Med fysiska sensationer, som det så fint heter. Sensationer. Sensationellt!

En del musik känner jag i huvudet - en glädjekick! Eller i bröstet - som att tappa andan och häpna över tyngden i musiken, i budskapet. Den tunga, djupa basgången gör sig påmind i magtrakten och glider ivrigt upp mot skulderbladen. Ibland liksom vrider sig tarmarna av obehag, av hemlängtan, av längtan och sorg. En liten melodislinga, en kort textrad och minnet ser sin flyktväg. Fast känslan flyr egentligen inte, förresten; den flyttar nog hem.

Musik ger mig oftast harmoniska känslor. Ibland känslor av sorg och saknad, men inbäddat i bomull och omsorg.

Små, sylvassa händelser känns annorlunda. Inte alltid så harmoniska.

Jag vet att det inte har med mig att göra. En del känner mig inte ens och det är helt i sin ordning. Vi kanske aldrig förut har träffats och kommer så aldrig mer göra. Men ändå. Så obetydliga händelser. Betydlig känsla. Att ni fick gå före mig i kön utan förklaring. Eller att ni tog en stol från mitt bord. Att du anmärkte på var jag ställde bilen. Pang! Ballongen sprack, hur liten och obetydlig sylen än var. Jag som ändå hade försökt sätta dit en tejp, ett plåster. Löjligt. Egentligen.

Så, jag gick hem. I papperskorgen låg den kvar, den världskarta jag så varsamt, vårdslöst hade knöcklat ihop, vikt ihop, försiktigt. Jag vet inte hur. Både och, tror jag. Eller hade jag satt in den i pärmen, trots att den skulle slängas? Hursomhelst. Även om jag känner kartan utantill så måste jag kontrollera. Och, jo, det stämde. Min världsbild hade inte fått sig så många hål som jag önskade. Nästan bara i hörnen, så att den kan hängas upp på väggen. Men jag lovar. Jag ska försöka slänga den när sopbilen kommer nästa gång. Försöka. För min karta är för lik en medeltida karta.

Kartritarna har skulden. Inte obetydliga händelser. Och kartritarna visste kanske inte bättre. Kanske inte jag heller. Kanske visste vi inte bättre. Men nu vet jag. Kanske.

Det bor som en ocean av känslor inom mig. Jag är också hård och kall, som en sten. Små droppar sipprar ut ibland. Kyler och värmer stenens yta. Gör den len. Den yta som är sträv. Eller tvärt om.

Jag ska försöka att inte försöka att skriva poesi. Det är bara det att jag ibland blir förvånad över alla de känslor min kropp rymmer. Och hur många minnesanteckningar som plötsligt bläddras fram. Sånt som jag antog att jag aldrig skrivit ner. Åtminstone inte sparat.

Det jag tänker på handlar inte om övergrepp. Inte om trakasserier eller misshandel. Varken våldtäckt eller mobbning. Men ibland tror jag nästan det.

Jag vill prata om gemenskap och bristen därpå. Kanske mest om gemenskap. Gemenskap på avstånd. Gemenskapen som man själv inte kan greppa gör mest ont. Att inte ta del av.

Jag vet inte vad jag vill säga egentligen. Men jag har haft det klart för mig länge. Orden väntar på att rusa ner till fingerspetsarna och snabbt hamra på tangentbordet. Jag tvekar vid formuleringarna, men orden bor i mig.

En människa är en ö. Jag tror fortfarande på den lögnen. Tills den slår mig i ansiktet. Jag vill inte vara en ö!

Människan är skapad för gemenskap. Om jag skulle försöka ändra det faktumet så skulle jag misslyckas. Men jag vill inte. Inte misslyckas heller. Och det är därför jag gör det. Misslyckas.

Anklagelsen hänger i luften. Den svänger fram och tillbaka som en pendel, oförmögen att träffa. Varför tillåts jag att misslyckas? Jag frågar er, jag frågar mig själv, jag frågar Gud. Många står anklagade. Ingen finnes skyldig?

Älska mig mest när jag förtjänar det som minst, för då behöver jag det mest. Det är sant. Detta är också sant: De största oinfriade löftena, gör också besvikelsen störst. Att bli lovad något. Att se att det finns. Att få provsmaka. Hit men inte längre.

Att vara en självklar del kan vara underbart. Att tvingas ifrågasätta självklarheten kan göra fruktansvärt ont. Mängden självklarhet reglerar de muskler som kan göra ryggen rak. Att kunna hålla huvudet högt.

Reglaget är inställt på det mest finkänsliga och jag förvånas över att allt det där kan påverka mig. Någon har byggt broar till min ö, men jag vill veta att jag förs i säkerhet. Jag vet inte. Och det mörka vattnet! Nej, jag vet inte om jag vågar lita på!

Ofta(?) kan man höra och läsa påståendet ”man har det som man tar det”, vilket syftar på att man själv kan påverka hur man mår i väldigt hög grad. Det som avgör hur man mår är inte hur ens liv och ens omständigheter ser ut utan hur man tänker och handlar i förhållande till det. Med positivt tänkande kan man liksom bestämma sig för att vara glad och lycklig. Visst låter det bra?

För några år sedan hade jag kunnat säga detsamma. Efter en tung period i tonåren vände jag mig i desperation till den Gud som jag hade trott på sedan jag var liten. Jag kände verkligen att jag själv inte hade någon kontroll utan att livet liksom bara bestämde sig för att vara jobbigt och dåligt. Därför valde jag att fokusera på att Gud är min trygghet i allt, att Gud är den enda som jag kan lita på helt och fullt och som har kontrollen, trots allt. Jag valde då att lämna det jobbiga till Gud och tvimgade mig själv att inte tänka särskilt mycket på det jobbiga. Jag tog kontrollen över mitt liv genom att lämna ifrån mig kontrollen till Gud.

Först hände inte särskilt mycket, mer än att de stora negativa känslostormarna försvann och livet blev ganska neutralt. Skönt, tyckte jag. Tråkigt kanske, men skönt. Efterhand fick jag en allt större förtröstan på Gud och glädje. Visserligen en dämpad glädje, men dock. Sedan hände det plötsligt. Gud svarade på en av mina desperata böner och gjorde flera under i mitt liv. Livet blev underbart och jag kände mig härligt frälst, som man säger.

Hade någon frågat mig i den perioden om ”man har det som man tar det”, hade jag faktiskt svarat ”Ja!”. Visserligen skulle jag nog ha sagt att det är Gud som gör det, i grund och botten, men ändå. Jag såg det som att jag hade valt att förtrösta på Gud och därför hade jag ett underbart liv. Man kan välja att fokusera på det positiva, tänkte jag. Fokuserade man på det positiva så mådde man bra, helt enkelt!

Sedan hände något, eller, rättare sagt hände det inte så mycket som jag ville. Samtidigt vande jag mig vid glädjen och den mattades av. Jag blev både besviken över att livet inte fortsatte att kännas så underbart och att saker och ting gick emot mig och blev till besvikelser. Sedan dess har livet gått upp och ner, med både, som man säger, höga berg och djupa dalar. Jag är glad att jag inte tidigare visste vad som väntade och att man kan må så dåligt, så länge och så ofta. Jag är också glad att jag inte visste att man skulle behöva bli så besviken på andra människor, och på Gud, och att man även skulle bli besviken på sig själv.

Jag önskar dock att jag tidigare skulle ha förstått att även om livet känns hopplöst och onödigt så blir det alltid bättre igen. Uppförsbackar leder ju uppåt, så att säga, liksom man kan ana att det förmodligen går neråt igen, liksom det har gjort.

Jag håller på att lära mig strategier för att må bättre och se förbi ångesten och hopplösheten, men jag kommer förmodligen aldrig mer att påstå att ”man har det som man tar det”, trots att jag vet att jag kan vara med och påverka hur jag mår, trots omständigheterna.

Fortsättning följer…

Även om jag egentligen hade ett annat inlägg på lager så funderar jag på att först berätta lite om mig själv. Jag tror nämligen att jag har en del läsare (åtminstone någon) som jag aldrig har träffat och som därför inte vet vem jag är. Jag har ju faktiskt aldrig presenterat mig här på bloggen. Därför:

Som bloggadressen antyder heter jag alltså Hanna och är snart 24 år (fast det senare antyder ju inte bloggadressen!). I Jönköping både bor och studerar jag (även om jag faktiskt, trots att jag är flera år över 20, också bor en hel del hemma hos mina föräldrar i en mindre småländsk ort). Jag läser just nu 50 % teologi (Teologilinjen på högskolenivå på ett kristet seminarium) och 50 % svenska (Svenska 1-30 hp på Högskolan för Lärande och Kommunikation). Trots att jag har haft tankar på att bli pastor är det inget som känns aktuellt för tillfället utan istället funderar jag på yrken som journalist, översättare eller något annat som har med språk att göra.

Förutom att studera gör jag inte så mycket annat egentligen, men jag skriver ibland för en kristen samfundstidning vid namn Aktuellt från Alliansmissionen. Då och då har jag också åkt och runt till olika församlingar och predikat på gudstjänster. Sedan en tid tillbaka arbetar jag också som städare/lokalvårdare/sanitetstekniker/hygientekniker (välj själva).

Som ni säkert har förstått av detta inlägg och andra så är den kristna tron viktig för mig. Har vuxit upp i en kristen familj och tog i tonåren ett mer personligt och tydligt beslut att följa Jesus även om jag även tidigare, helt frivilligt, trodde på Gud. Självklart förstår jag att min kristna uppväxt bidragit till min kristna tro, men samtidigt är den grundat på att jag faktiskt tror att Gud finns. Mer om det i ett annat inlägg, någon gång i framtiden, kanske.

Något annat som jag skrivit en del om i bloggen på senare tid är min sociala fobi. Det känns lite märkligt att skriva om det i en presentation om mig själv, men eftersom det har kommit att bli en av inriktningarna av min blogg så kändes det lämpligt att också nämna det. Samtidigt är det ju också något som påverkar mitt liv. När jag ändå är igång och ”outar” mina psykiska diagnoser kan jag väl erkänna att jag även har OCD (tvångssyndrom) och förmodligen, men det har jag ingen bekräftelse på, något slags generellt ångestsyndom. (Eftersom jag läser en del bloggar om NPF (Neuropsykistraiska funktionshinder) och kanske därför har några läsare därifrån kan jag även nämna att det också gjorts en utredning på mig angående om jag skulle ha något Neuropsykriatriskt funktionshinder, kanske främst då Aspergers syndrom eller AD(H)D. Utredningen kom dock inte fram till någon sådan diagnos. Självklart hade det inte varit något att skämmas för om jag hade fått det, men det känns ändå skönt, eftersom jag gissar att en diagnos hade varit stigmatiserande för min del. Kanske kommer jag ändå att skriva något om dessa funktionshinder i bloggen eftersom jag tror att det behövs en ökad öppenhet för olika slags psykiska funktionshinder och problem.)

Vad finns det mer att skriva i en sådan här presentation kan man fråga sig, vilket jag nu också gör. Vad jag gör på fritiden kanske någon är intresserad av att veta. Tråkigt nog(?), blir det oftast att jag hamnar framför datorn och TV:n, men förutom det så händer det att jag lyssnar på musik, spelar piano, går i kyrkan, läser och träffar folk exempelvis.

Ja, då var nog denna presentation slut. Frågor på det? :)

Har de senaste dagarna flera gånger tänkt att jag borde uppdatera bloggen. Så fick jag dessutom en ny kommentar och träffade på en som påpekade att jag inte uppdaterat på ett tag. Därför är det väl lika bra att skriva något medan tanken finns där. För att behålla något slags stolthet borde jag väl vänta några dagar till och låtsas att jag börjar skriva helt oberoende av andras uppmaningar, men jag försöker ju istället komma bort från det där med prestige osv, så här kommer alltså ett nytt inlägg, om ni inte märkt det. (Dålig humor.)

Fick mig faktiskt en smärre chock när jag upptäckte att mitt senaste inlägg är från 15 december! 1,5 månad – inte okej! Jo, förresten, det är självklart helt okej, men det var inte direkt min tanke.

Nu har jag i alla fall ett inlägg på lager, i hjärnan, som snart ska nå tangenterna genom fingrarna. För att det inte ska bli ett för långt inlägg väljer jag dock att publicera detta först. På så sätt får ni dessutom 2 inlägg på rad istället för ett (fast inte på rad såklart). Så, håll till godo!

Tack vare att min blogg blivit länkad till så har jag extra många besökare just nu. Jättekul! Välkomna hit! Besök gärna Lovisas fina blogg: Lofsans.

Nu tänkte jag därför ta tillfället i akt att fråga om ni vill följa min blogg på Bloglovin'. Helt frivilligt (såklart), men vill du följa min blogg så klicka på bilden här (så skulle jag bli jätteglad!):




Och, när jag ändå är igång; jag finns på Twitter också.



Än en gång: välkommen!

• "Det smittande skrattet hos en vän.
• En obekant person på tåget som gäspar får oss att göra detsamma.
• Obehaget vi upplever hos oss själva när vi ser någon knäcka lilltån mot ett hårt föremål och vika sig av smärta.
• När en person gör en rörelse, som till exempel. stryker handen mot sitt ansikte, under en längre tid och en person speglar denna."

Detta är ju bara så intressant! Flera är de gånger då jag stört mig på att jag råkar dricka ur mitt glas nästan samtidigt som personen mitt emot mig när jag äter lunch! Men, nu var det inte riktigt dit jag ville komma med mitt inlägg.

Ordet var ju inte heller spegelneuroner utan samhörighet. Kanske har detta inte helt och håller med just spegelneuroner att göra, men delvis, kan jag tänka mig. Det jag tänker på är de tillfällen när man bara kan titta på någon i ögonen och ändå förstå vad den tänker. Den där djupa känslan av samvaro och samhörighet som kan uppstå i mötet mellan två eller flera människor. De där tillfällena när man kan känna någons glädje eller sorg utan att så många ord utbyts. (Förlåt att jag bryter det djupa och allvarliga i denna text, men märker ni att jag övar på att skriva meningar som inte innehåller någon fullständig huvudsats? Är det verkligen bra att öva på det?) Say no more. Jag tror att ni vet vad jag menar.

En annan härlig "sak" i sammanhanget: humor. Det finns givetvis olika slags humor och många av de olika sorternas humor är väldigt kul (inte särskilt otippat kanske). Kanske är ändå den härligaste humorn den interna humorn och den humorn när man vänskapligt driver med varandra.

Det jag menar är de tillfällen då man liksom har en överenskommelse med någon annan om att något är roligt. När så det roliga händer behöver man bara snabbt möta varandras blickar och sedan utbrista i eller försöka kväva skrattet (beroende på vilket sammanhang). (Kanske hade ni tyckt att det var intressant att veta vad jag om mitt kompisgäng hade för smeknamn på vissa utvalda personer på högstadiet, när vi gick i sjuan, men jag tror att jag struntar i att berätta det. Jag vill ju inte att ni ska sluta se mig som den seriösa person jag är, haha.)

Jag tänker också på det där när man driver lite med sina vänner. Sällan kan man bli så glad som när någon säger något "halvelakt" till en, med glimten i ögat! Det är som om personen säger: "Jag ser vem du är, både dina dåliga och dina bra sidor, men jag gillar dig!"

Ett litet exempel i sammanhanget: Mina klasskompisar kläckte häromdagen ur sig en sådan kommentar. Vår lärare sa först: "Nu börjar vi trots att alla inte har kommit." (Några i klassen hade ännu inte kommit, men jag var där.) Då sa några i klassen: "Hanna har ju kommit, så då borde väl alla vara här!" (Jag brukar komma sent.) Visst kändes det lite jobbigt att återigen bli påmind om min tidsoptimism, men mest blev jag glad(?). Visst är det egentligen lite konstigt?!

När jag gick i gymnasiet skrev vi ofta bokloggar till böckerna vi läst. Detta innebar att vi citerade passager i böckerna som vi fastnat för särskilt och kommenterade med egna tankar. Jag kommer ihåg att jag i en boklogg i kommentarerna till ett citat (jag kommer inte ihåg vilket) kom fram till att humor, åtminstone bland människor som känner varandra, ofta inte handlar så mycket om att komma på roliga skämt, bara så där - att berätta roliga historier som man har på lager. Jag har fortfarande samma åsikt. Det handlar främst om att lära känna varandra och i den där relationen, med de personligheter som man har, så växer det fram en ömsesidig humor, som kanske inte platsar in i humorns hall of fame, men som speglar personligheter och relationer. Det handlar om samvaro, om samhörighet, och det är så fint!

Åh, vad fint det är! Jag sitter här och blir lite nostalgisk och rörd. Samhörighet, det måste vara ett av de finaste orden som finns! Och, om nu ordet är så fint, hur fin är då inte samhörigheten i sig! Mer samhörighet åt folket! (Det skulle nog lösa många problem!)

Det skulle vara intressant att läsa era tankar om detta ord!

Jag fortsätter att skriva om social fobi genom att utgå ifrån kommentaren som jag fick på föregående inlägg.

"hm...för att bli sedd måste man låta sig bli sedd? Sackaios kom ner ur trädet, idag vill jag gästa ditt hus"....typ...?

I detta att vara älskad av andra människor finns också ständigt en rädsla för att man en dag inte ska vara älskad längre? Att kärleken kan ta slut, man kan bli lämnad, övergiven osv? MEN utan att ta den risken vågar vi inte ens låta någon se oss, lära känna oss och älska oss....och så jagar vi i själva verket bort oss själva från det vi mest av allt längtar efter, vi springer ifrån det vi vill till??"

Klockren kommentar! Visst är det så. Social fobi innebär just det att man är rädd för att bli granskad av andra människor och bli negativt bedömd och i slutändan bli avvisad. Detta gör att man hela tiden (i stort sett), eller i specifika situationer, tänker överdrivet mycket på hur man kan tänkas framstå i andra människors ögon. Denna självfokusering gör att man ofta känner sig extremt iakktagen. Som en foljd av det försöker man göra så lite väsen av sig som möjligt, att bli osynlig. Man vill inte dra uppmärksamhet till sig.

Det blir alltså en paradox. Det man mest av allt längtar efter är att bli sedd och älskad. Denna längtan leder till en rädsla för att bli avvisad, vilket leder till att man försöker göra sig mer eller mindre osynlig. Man vill bli sedd, men försöker att inte synas.

Detta beskrivs bra genom ett citat (som jag har återgivit i ett tidigare inlägg) ur Göran Larssons bok Skamfilad:
"Samtidigt signalerar hon omedvetet till omgivningen att hon vill vara ifred. Det är som hon höll upp en skylt gentemot omgivningen. På hennes sida skylten står det: "Jag längtar, kom hit." På den andra sidan står det: "Dra åt skogen, gå härifrån." Problemet för en sådan försvinnare är att hon tror att budskapet ser likadant ut på båda sidor skylten."

När man har social fobi är man alltså, som sagt (precis som många andra människor) rädd för att bli avvisad. När man då försöker göra sig osynlig så ser andra människor kanske heller inte en, eller, åtminstone, väljer de kanske ofta att inte ta kontakt. Då är det lätt hänt att personen med social fobi känner att hon/han får sina farhågor bekräftade. Det blir som en självuppfyllande profetia.

En viktig fråga är vad man ska göra åt detta missförstånd.

Frågor på det? :)